2 Mos 3:1-6,9-12 Ps 103:1-4,6-7 Matt 11:25-27
”Jag vill gå dit bort och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.”
Mose har sett eldslågan slå upp ur busken, utan att busken förtärs. Det är inte bara en ovanlig syn, den är också underbar.
Det tvingar honom att dra skorna av fötterna. Det är den nödvändiga beredelsen.
Den brinnande busken som inte förtärs är en förebild både till människoblivandet och till dess fortsättning i den heliga kyrkan.
Det gudomliga ljuset lyser i Marias son, utan att förtära hans mänsklighet. Men också i Marias moderskap, som inte omintetgör hennes jungfrulighet. Och i de heligas beroende av nåden utan att eliminera viljans roll.
Profeten Elia på berget Karmel såg ett litet moln, som tecken på det efterlängtade regnet (1 Kung 18:44). Kyrkan har tagit emot det som en profetia om Messias moder. Ur molnet strömmar det livgivande vattnet.
Sedan dess sjunger Kyrkan med Maria: ”Han störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa.”
Den som förlorat allt mänskligt hopp sträcker sig mot det gudomliga hoppet. ”Vi hoppas där allt hopp är ute.”
Det är det hoppet vi ber om och får del av i varje eukaristi.
