5 Mos 30:10-14  Ps 69:14,17,30-31,33-34 Kol 1:15-20  Luk 10:25-37

Vem är den barmhärtige samariten?

Liknelsen om den barmhärtige samariten är en av bibelns mest kända. Fortfarande finns det spår av den i vårt samhälle, när man talar om hemsamariter eller Samariterhem. Dess innebörd tycks tydlig och enkel. Gå inte förbi den medmänniska som är i nöd! Liknelsen är Jesu svar på en fråga. ”Vem är min nästa?” Men frågan är om liknelsen bara rymmer en moralisk poäng? Det är ju märkligt att Jesus inte frågar vem som var samaritens nästa, utan vem som var den slagnes nästa? Den slagne är ju inte givare utan mottagare av barmhär­tig­het.

    I den tidiga kyrkan läste man denna liknelse på ett i förstone helt annat sätt. Mannen som råkat ut för rövare är Adam, människan. Rövarna är de onda makterna, otron och olydnaden, som berövar människan kläderna, kraften och nästan livet. När hon väl hamnat i detta dike kan hon inte ta sig upp själv. Hon ligger där halvdöd. Leviten och prästen representerar Gamla Förbundet. Men inte ens des­sa kan ge den slagne livet tillbaka.

    Om samariten står det att han fylldes av medlidande, när han såg den slagne. Bi­belläsaren vet att detta uttryck används enbart om Jesus och om hans himmelske Fader. När den förlo­rade sonen kommer tillbaka, trasig och ut­blottad, då står det att Fadern fylldes av medlidande, sprang emot honom och om­fam­nade honom. När Jesus såg änkan komma ut ur Nain med sin döde son på båren, då fylldes han av medlidande med henne. När han en gång såg ut över folkska­rorna fylldes han av medlidande med dem, efter­som de var som får utan herde. Skulle alltså samariten vara Je-sus? Han som en gång smädades genom att kallas ”samarit”. Samariterna var ju ett av judarna föraktat folk.

    Om Jesus är samariten, då skulle också vinet och oljan, med vilka samariten renar och lindrar den slagnes sår, peka fram mot de heliga sakramenten. Bikten som renar, sjuksmörjelsen som helar och eukaristin som ger kraft. Förbanden skulle då vara Guds stödjande ord. Värdshuset är en bild för kyrkan, dit vi förs för att få krafterna tillbaka. Samariten betalar för oss med två denarer, hans död och uppståndelse. Han lovar dessutom att komma tillbaka, en antydan om återkomsten vid tidens slut.

    Detta låter som en helt annan tolkning än den första. Men på djupet hör de ihop, precis som de två kärleksbuden. Vi kan inte göra det ena och underlåta det and­ra. Att älska vår nästa orkar vi inte i längden, om vi inte är förenade med och äls­kar Kristus. Inte heller orkar vi älska oss själva på ett riktigt sätt. Samtidigt som det är omöjligt att älska Kristus och gå förbi vår nästa. ”Allting hålls samman i Kristus”, sade aposteln i andra läsningen.

    ”Gå du och gör som han” sade Jesus till den laglärde. Det betyder då: Gör det med min kraft. Jesus har ju sagt: ”Utan mig kan ni ingenting göra.” ”Ordet är dig mycket nära”, hörde vi i första läsningen, ”i din mun och i ditt hjärta, så att du kan göra efter det.”

    Det betyder då inte bara att visa barmhärtighet, utan också att ta emot barmhärtighet, som den slagne gör vid vägkanten. Både av Kristus och av vår nästa. När en postulant begär inträde i klostret får han frågan: ”Vad begär du?” Postulanten svarar: ”Guds och brödernas barmhärtighet.” Ibland är det svårare att ta emot barmhär­tig­het, än att ge den till andra, svårare att be sin nästa om förlå­telse än att ge förlå­telse. Ibland kan vägen till biktstolen vara mera fylld med hinder än vägen till den behövande medmänni­skan. Den högmodige vill hellre vara en duktig samarit än ligga slagen vid vägkanten. Men Jesus säger: ”Jag har inte kommit för att ta mig an de fris­ka utan de sjuka”. Någon har sagt: Det finns bara en väg in till kyrkan, värdshuset, och det är akutinta­get. Det motsvaras av dopet, bikten och den dagliga omvändelsen, insikten om det egna behovet av barmhärtighet.

    Den kyrkofader (Origenes) som tydligast utlagt denna liknelse som en bild för Kristi liv och gärning, avslutar med att citera Jesu egna ord: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” När människan hamnat i diket behöver hon hjälp till barmhärtighetens värdshus.

    Munkfadern Benedictus har skrivit ett av sina vackraste regelkapitel om hur abboten skall ta sig an felande bröder. (RB 27) En viss konvalescens­tid behövs. Men när patienten kvicknat till och kommit på benen då hör hon med andra öron: ”Gå du och gör som han.” Hon ser klarare och får ett barmhärtigare handlag med sin nästa. Hon lever själv av Jesu ord: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta.” Hon följer då i den barmhär­tige Samaritens fotspår och gör som han. Hon förstår att hon blivit frisk, inte för att leva för sig själv utan för att ge sitt liv för andra. Då ställs hon för en annan fråga, om hon själv vill bli frisk. Men det är ett annat kapitel.  

    Lovad vare du vår Herre Jesus Kristus, som visar oss din barmhärtighet, för att vi skall kunna göra som du gjorde.

    Amen.