– 1 Mos 32:22-32 Ps 17:1-3,6-8,15 Matt 9:32-38 –
”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.”
Jakob hade bedragit och lurat. Han hade lurat till sig sin bror Esaus välsignelse genom att bedra sin blinde far Isak.
Den nattliga brottningen vid Jabboks vadställe är kulmen på en utdragen omvändelse. Den okände mannen, hans eget samvete, Guds representant i hans innersta, frågar efter hans namn.
Det var inte en brottning mellan jämlikar. Ändå står det att Gud inte ”kunde” övervinna honom. Gud tvingar oss inte.
Men nu ger Jakob ett sanningsenligt svar på frågan: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob”, som anspelar på ordet ”bedra”. Kampen är över. Hans nya namn, Israel, betyder något annat.
Jakob släppte honom inte. Då hade allt gått om intet. Det återstår bara ett vapen, att kapitulera, att tala sanning av hjärtat och be om Guds barmhärtighet. ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.”
Det är som om Gud själv kapitulerar. Bönen om barmhärtighet kan han inte avvisa. Den öppnar vägen till Guds hjärta. Barmhärtigheten trium-ferar. Jakob blir Israel och Guds plan och rådslut förs vidare.
Jesus går in i denna brottning med människan. Han undervisar, förkunnar och botar alla slags sjukdomar. Han möter aktivt motstånd. När han botar en stum och besatt kallas det svartkonst av fariséerna.
Jesus drivs av medlidande. Det är ingen sentimental medkänsla. Han lider med de illa medfarna och hjälplösa, de som liknar får utan herde.
Han ber oss att be Gud sända arbetare drivna av samma medlidande. För att öppna dörren till Guds barmhärtighet. Han ”behöver” medarbetare, liksom han ”behövde” Jakobs sanna svar.
Det gåtfulla med människan är hennes motstånd mot det hon bäst behöver. Den svåraste fienden stavas högmod.
Guds medarbetare måste därför känna sig själva. Den ödmjuke medarbetaren talar sanning och ber därför ständigt: ”Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, syndare.”
”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.”
