1 Mos 14:18-20 Ps 110:1-4 1 Kor 11:23-26 Luk 9:11b-17

Den största gåvan

Den högtid vi firar idag, Kristi kropps och blods högtid, är Herrens största gåva till sin kyrka. Aposteln Paulus vittnar om det i dagens andra läsning, det äldsta skrivna vittnes­bör­­­det om den heliga eukaristin: ”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er”. Tho­mas av Aquino säger att ”ing­en kan tillräckligt be­skriva sötman i detta sakrament”. Ändå måste kyrkan göra det efter bästa förmåga, ty det är inte likgil­tigt vad vi tror och säger om eukaristin. Vi sam­lar det i tre ord: Närvaro, offer, helande.

    Närvaro – Med ord från det förs­ta förbun­det kan vi frimodigt formulera vår tro som en retorisk fråga: ”Finns det något an­nat folk vars gud är det så nära som vår Gud är oss nä­ra?” Gud blev närvarande i Marias sköte. Under trettio år lev­de han i Nasaret, utan att man till det yttre kunde märka det. Både anför­vanter och vänner trod­de att han var Josefs son. Ändå var han från början Emmanu­el, Gud med oss. Var­je katolsk kyrka är ett tecken på denna närvaro. Den brinnande lampan vid tabernaklet vittnar om den. Den tro­ende böjer knä inför denna närvaro. I eukaristin vilar den san­ne Guden på alta­ret som bar­net en gång i Betle­hems krub­ba. Vi tillber ho­nom på samma sätt som her­darna och de vise männen gjor­­de.

    Under några korta år utförde han det verk som Fadern sänt honom att utfö­ra, med kul­men i offret på Golgota. Där gav han sitt liv för att för­sona och förena oss människor med Gud, med oss själva och med va­rand­ra. Hans offer togs emot av Fa­dern, som uppväckte honom från de döda. Detta var det bud­skap som apost­larna förkunnade och som spred sig i hela den dåtida världen. Men förkunnelse av bud­ska­pet var inte allt som den unga kyr­kan gjorde. Alldeles före sin död hade Jesus in­stiftat sin kropps och sitt blods sakrament. Han befallde sina apostlar att fortsätta att ”gö­ra detta” till hans åminnelse. Kyrkan firar eukaristin för att inte glömma vem hon är, Jesu Kristi kyrka. Utan den heliga eukaristin skulle budskapet förflykti­gas till teo­rier och allmän and­lig­het.

    Offer – Eukaristin är inte bara Kristi närvaro, utan också Kristi offer. In­te ba­ra som något förflutet, utan som något närvarande. Från äldsta tid har eukaris­tin kallats of­fer. Kristus antyder det själv när han instiftade måltiden, ”detta är min kropp som off­ras för er”. Den sista måltiden med lärjungarna fö­re­grep offret dagen efter på Golgota. Eukaris­tin gör Kristi korsoffer närvarande. Un­ge­fär som en symfoni, som fullbordats när kompositören skrivit den sista noten, men som är när­var­ande och ”fortsätter” varje gång symfonin uppförs på nytt. Det är inte prästen som firar eukaristin. Den egentli­ge celebranten är Kristus. Prästen er­sätter inte en från­varande, utan gör Kristus närvarande. Han lånar sina händer och sin röst åt ho­nom som är den evige Överste­prästen, som ständigt vädjar för oss inför Fa­dern i him­len.  

    Eukaristin är inte bara Kristi offer. Den är också kyrkans offer. Och därmed vårt of­fer. Vi går inte i mässan främst för att ”få ut något”. Vi deltar i mässan för att lämna ut oss. ”Frambär er själva som ett levande offer”, säger aposteln. I offertoriet bär vi fram bröd och vin som symboler för oss själva och våra liv. Vi för­enar våra liv med Kristi offer och överlåtelse åt Faderns vilja. Att fira eukaristi är att säga: ”Ske din vilja”. Vi lämnar över be­stämmande­rät­ten över våra liv till Kristus. Vad som än händer överlåter vi oss och tackar för vad som än händer. ”Må han fullkomna oss till en evig gåva åt dig.” Det är då vi lär oss vårt totala beroende av hans offer och av hans helande nåd.

    Helande – Inget annat sakrament är så helande och hälso­bringande, säger den änglalike lära­ren Thomas av Aquino. I euk­a­ristin renas vi från synderna, i eukaristin växer dygderna och själen mättas med en mängd nådegåvor. Man dricker An­dens ljuvlighet ur själva källan. Vad kunde vara dyrbarare än detta sakrament? Bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod. Kommunikanten får del av Kristus, sann Gud och sann människa, under brödets och vi­nets gestalter.

    Samtidigt – det vi ser och smakar, eukaristins bröd och vin, är lika oansenliga som hans människliga närvaro. Endast tron upptäcker vem det var som kom i beröring med dem han mötte i evangelierna. För att denna helande och förvandlande närvaro skulle inskrivas i de troen­des hjär­tan gav han oss detta sakrament. Kommunionen är inte ett pris för de lycka­de och fram­gångsrika. Det är medicin för de sjuka och svaga. Men inte för att förbli i det gamla, utan för att förvandlas av honom som ger sig själv åt oss. Den troende säger sitt ”Amen” till att inte längre leva för sig själv, utan leva för honom som dog för våra syn­der och uppstod för att vi skulle leva ett nytt liv, i överlåtelse, tacksä­gelse och förund­ran.

    Som vi bad i kollektbönen: ”Låt oss med sådan vördnad fira Kristi kropps och blods mysterier, att vi ständigt får er­fa­ra hans återlösnings frukter i vårt liv”.

    Amen.