Ords 8:22-31 Ps 8:4-9 Rom 5:1-5 Joh 16:12-15

I Fa­derns och Sonens och den helige Andes namn

I det namnet är vi döpta. I det namnet gör vi korsets tecken. I samma namn inleds och av­slutas varje mässa. I det namnet döljer sig vår tros innersta mysterium. Alla goda ting är tre, säger erfarenheten. Mycket i livet tycks vara präglat av tretalet. Än­då kan ingen förklara det.

   Det ”bör­jade” med att Jesus bad till Gud och kallade honom Abba, Fader. Steg för steg avslöjar han sin innersta relation till Fadern. Långsamt förstår lärjungarna att han inte bara är Marias, utan också den himmelske Fa­derns Son. Själv säger han:

”Jag och Fadern är ett.” Mys­teriet fullbordas när Jesus börjar undervisa om den helige Ande. Det handlar natur­ligtvis inte om någon tredje Gud. Det är Faderns och Sonens An­de. Men med samma makt att ge liv som Fadern och Sonen.

   Tron på den Treenige Guden finns i kyrkan från första början. Men det är först när fals­ka läror dyker upp som kyr­kan tvingas tänka igenom och formulera sin tro som en lära och en bekännelse. Ett avgörande steg togs för 1700 år sedan vid kyrkomötet i Nicea i Mindre Asien år 325. Där klargjordes vår tro på Sonens gudom, den tro som vi bekänner varje söndag. Detta lade också grunden för vår bekännelse till den Treenige Guden. En teolog (Raniero Cantalamessa), som var påvlig huspredikant under tre påvar, säger: ”Kristi gudom och Guds treenighet är två oskiljbara mysterier. Om Kristus inte är Gud, vilka utgör då treenigheten? Så fort Kristi gudom sätts inom parentes, faller också hela det trinitariska synsättet. Att tro att kristendomen kan bli mer acceptabel genom att sätta treenigheten inom parentes är som att tro att en idrottsman kan springa fortare om man tar bort ryggraden från hans kropp.”

   Någon undrar ändå varför läran om den Tre­enige Guden inte är klarare formulerad i den heliga Skrift? En kyrkofader (Gregorios av Nazian­zos) svarar att Gud själv valde att avslöja hemligheten stegvis. ”Det gamla förbundet för­kunnade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt. Det nya testamentet uppen­barade Sonen och antydde Andens gu­dom. Un­der Kyrkans tid bor Anden bland oss och gör sin egen bild tydligare.” Det hade stridit mot klokhetens bud att uppenbara hela sanningen på en gång. Ögat blän­das av allt­för starkt solljus. 

Att bekänna den Treenige betyder inte att vi tror på tre gudar. Vi kan helhjärtat in-stämma i gamla förbun­dets tro: ”Hör, Israel, Herren vår Gud, Herren är en.” Aposteln Paulus bekräftar denna tro: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader.” Ändå talar samme apos­tel om både Sonen och Anden som gudomliga. Hur förhåller sig enheten till trefal­den?

Vår kyrkofader säger: ”Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig”. Det går ju inte att tänka sig enhet, om det inte är en enhet mellan flera. Fadern vore inte Fader utan sin Son. Ännu mindre vore Sonen Son, utan Fa­dern. Och An­den startar inget nytt ”företag” utan förklarar Sonen och leder oss till Fadern. De tre Gu­doms­perso­ner­na utger sig själva i var­and­ra, de ge­nomtränger varandra, de finns i varand­ra, samtidigt som var och en av dem är en distinkt per­son. I Gud finns inget opersonligt. Vi kan vända oss till var och en av de tre i vår bön. De är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestationer” av Gud. Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fa­dern är det.

”Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofa­der, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Han är sin Fader ”upp i dagen”. Han har sin glädje i att inte göra eller vilja något annat än vad Fadern vill. Otaliga ex­em­pel i evan­gelierna vittnar om denna enhet mellan Fadern och Sonen. Anden är Faderns Ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern.

Det är lätt att få svindel när man tänker på Treenigheten. Någon blir rentav irriterad och uppfattar det som krångligt. – Men vilka är alternativen? De som finns är inte trevliga. När tron på den Tre­enige Guden försvin­ner så intas scenen så småningom antingen av tron på den upp­höjt Ende och Mäktige, som antingen är likgiltig för oss (deismen) eller som kräver en underkastel­se som dri­ver kärleken och friheten på flyk­ten. I andra diket flyter man omkring i ett svär­miskt flum­, där allting till slut upplöses, inklusi­ve män­­ni­skans värde och värdighet. Den svär­miska pan­teis­men, där hela skapelsen ges sken av gu­dom­lighet, tycks ock­så kunna samverka med nyhed­niskt mångguderi, dyrkan av olika ”krafter” och ”makter”.

    Den Treenige visar sig vara den människoälskande Guden. Sonen har öppnat vä-gen för oss till Fadern genom den helige Ande. Den tron är vi döpta in i. Den tron är vi kallade att leva av och ösa ur som livets dju­pas­te källa. Vi är kal­lade att bli delaktiga av enheten mellan Fadern, Sonen och Anden. Varken underkas­tel­se under en makt som tvingar, eller att absorbe­ras av en opersonlig kraft som upplöser min per-son. Hans nåd efterfrågar min frivilliga överlåtelse i tro, hopp och kärlek, han i mig och jag i ho­nom. En munk, Thomas Merton, uttrycker det så: ”Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting annat än delak­tighet i Treenighe­tens liv. Där skall vi en gång leva helt och hål­let i Gud och i varandra som Guds personer lever i varandra”.

    Vem kan leva lyckligare än den som skyndar mot detta mål?

    Den döptes liv är avsett att fullkomnas som det började: I Fa­derns och Sonens och den helige Andes namn.

    Amen.