Apg 25:13b-21 Ps 103:1-2,11-12,19-20b Joh 21:15-19

Det finns skäl att tacka Gud för vårt land, för vår historia och vårt språk, för na­tur och kultur, för fred och frihet. Låt oss både tacka och be för vårt land!

Till vår historia här i Skåne hör premonstratenserna, vars grundare Nor­­­bert av Xanten (d. 1134) vi firar idag. Redan 1155 byggde hans brö­der klostret i Tu­ma­thorp strax söder om nu­var­ande Simrishamn. Där ver­kade de nästan 400 år.

Bröderna levde i sitt klos­ter­, men var samtidigt verksamma i församlingarna runt om­kring klost­ret. De kan inte ha varit okända här i trak­terna kring det nuvar­ande Maria­vall.

Om Norbert sades det: ”Han bar världen in i avskildheten, för att offra den till Herren. Han bar avskildheten ut i världen, för att skyddas mot förvirring och splittring”.

Det som händer apostlarna Paulus och Petrus i dagens läsningar följer samma plan.

Av apostlafurstarna efterfrågas överlåtel­se åt Guds plan, deras beredskap att föras till martyriet. Kyrkan tve­ka­r ändå in­te att ärligt berätta om de mänskliga redskapens svaghet. Inte minst Petrus.

Men Petrus får nytt förtroende, samtidigt som hans ständigt fördjupade över­låtelse efterfrågas, den kärlek han har fått som gå­­­­­­va.

Her­­­rens fråga: ”Älskar du mig?” väntar på ett svar, även om Petrus är motsträvig. ”En annan skall föra dig dit du inte vill.”

Endast Guds Ande kan helt förena apostlafurstens vilja med Guds, lik­som So­nens vilja genom den helige Ande är ett med Fa­derns.

”O du helge Ande kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”