Apg 7:55-60  Ps 97:1-2,6,9 Upp 22:12-14,16-17,20 Joh 17:20-26

Påsken fullbordas av Pingsten

Apostlarna var överty­gade om att Kristus hade uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de bör­jar inte ome­delbart predika, inte ens efter himmelsfärden. Vi ser dem samlade, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden med Jesus – apostlarna samlade runt Ma­ria, i ständig bön. På samma sätt väntar kyrkan under de nio dagarna mellan Kristi Him-melsfärd och Pingst – den s.k. Pingstnovenan – i bön om och väntan på Anden.

    I sitt avskedstal har Jesus gett dem ett oerhört löfte. Han ger det innan de går ut i Get-semane där Jesus överlåter sig åt Faderns vilja. Han ber att den kärlek och enhet som finns mellan honom och Fadern skall ta sin boning ock­så i hans lärjung­ar. Han vill göra dem delaktiga av den kärlek som är den helige Ande.

    Ett konkret exempel på hur Jesu löfte går i uppfyllelse hörde vi i första läs­ningen, om Stefanos ma­r­tyrium. Han förhörs av stora rådet, men Stefa­nos riktar blicken mot himlen. Han ser himlen öppen och Män­­ni­skoso­nen stå på Guds högra sida. Lukas berättar att den helige Ande har tagit sin boning i Stefanos. Däri be­stod ju löftet. Vi ser och hör det i Stefa-nos handlande. Medan stenarna haglar ber han som hans Herre bad på korset: ”Herre, ta emot min ande”. Han faller på knä och ber pre­cis som Jesus bad för sina bödlar.: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Det är inte bara heroisk efterföljelse. Den helige Ande, kärleken mellan Fa­dern och Sonen, har tagit sin boning i Stefanos.  

    Det gäller inte bara Stefanos. Samma kärlek in­gjuts i varje människa som döps i Fa­derns och Sonens och den helige Andes namn. Aposteln Paulus bekräftar vad som sker i dopet: ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige An-de”. Vad kan överbjuda detta löfte? Ingenting kan mera motsvara män­niskans innersta läng­tan. Samtidigt kan det väcka tve­kan och rädsla. Vem är beredd att ta emot en gåva som kan kräva så myc­ket?

    Det är samma gåva som är grunden och källan till Kyrkans enhet. Vi hörde Jesu bön om att alla som kommer till tro på Kristus skall bli ett – ekumenikens grundord och drivkraft. Den en­het Je­sus talar om är något mer än mänskliga bemö­dan­den och insatser. Jesus ber: ”lik­som du, Fader, är i mig och jag i dig, skall ock­så de /lärjungarna/ vara i oss”. Vi är kallade att leva i enhe­ten mellan Fadern och Sonen och den helige Ande.

    En kyr­kofader säger, och han citeras av Andra Vatikankonciliet: ”Så framträ­der kyr­kan som ett folk, förenat av Fa­derns och So­nens och Andens enhet”. Enhe­ten är en gåva av den helige Ande. Utan den gåvan saknar ekumeniken sin drivkraft och blir till slut fåfänga mödor. Bara när de tro­ende och deras her­dar låter sig ledas av Anden, sanningens och kärlekens Ande, kan vi bidra till en hållbar enhet.

    Det är ingen till­fällighet att den katolska Kyrkan i varje mässa ber om denna enhet. Hon vet att bönen behövs. Kyrkans enhet har sin källa i den heliga eukaristin. Och bakom varje eukaristi står Jesu vilja. Det är samma vilja och medlidande med män­­ni­skor­na, som när Jesus såg hur illa medfarna och hjälplö­sa människorna var, som får utan herde. Han ger sitt liv för denna enhet. Han vill att vi skall vara där han är, hos sin Fader, som ge­nom So-nen också blivit vår Fader. Han vill dra oss ut ur splittringen, in i ljuset och enheten.

Det är denna Jesu vilja som driver världen mot sin fullbordan, trots allt som pekar på motsatsen. Det är den­na vilja som uppenbarar kärlekens sanna väsen. Kär­lek är inte en känsla, utan den kraftfulla och rätt inriktade viljan, lär oss teologin. Det är den kär­leken vi har kommit till tro på. Det är den kärleken som vi är kallade att åter­spegla och besvara. En annan kyrkofader, den helige Gregorios av Nyssa, säger: ”Om kärleken full­kom­ligt har dri-vit ut rädslan och räds­lan har förvandlats till kärlek, då kommer den enhet som Frälsaren har gett oss att bli helt förverkligad”. Han talar om de gå­vor och den ful­l­makt han har gett sin kyrkas apostlar. ”Bland dessa fanns den största av alla gåvor, näm­ligen att de inte längre skulle vara splittrade i omdömet om vad som är rätt och gott. De skulle vara bundna vid varandra genom enhetens Ande med fridens band”.

    Det gäller inte bara kyrkan i stort. Kärleken börjar i den gemenskap och i den familj vi själva tillhör. Benedic­tus beskriver i sin regels nästa sista kapitel hur det kan se ut. Han ta-lar om ”den goda ivern”. Denna ”iver” är den mottagna och besvarade kärleken. I ”största tåla­mod” med de andras svagheter och i inbördes lydnad. Benedictus säger till slut: ”Må Kristus föra oss alla till det eviga livet!” Den eg­na ivern är hans Ande, som verkar i den som förblir i sanningen och kärleken.

    När vi förlorar modet, låt oss påminna oss hans löfte. När vi smakar hans löfte, låt oss föröka vår iver.

Under de nio dagar­na mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst ber Kyrkan om Anden. Vi ber att Anden skall utgjutas också över den kyrka och den gemenskap vi själva tillhör, trots all svaghet och splittring. För att rena, förnya och helga.

Kyr­­­kan vet att endast Anden kan fullborda det Sonen har utfört. Påsken fullbordas av Pingsten.

”O, du helge Ande kom till oss in, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”

Amen.