– Sef 3:14-18 Jes 12:2-3,4bcd,5-6 (Resp.psalm)  Luk 1:39-56 –

Maria skyndar till Elisabet uppe i Juda bergsbygd. Ängeln hade ju sagt till Maria att hennes släkting var havande, trots hennes höga ål­der. Den yngre sö­ker den äldre.

Av detta möte målar Lukas en ikon.  

Två havande kvinnor möts. De tillhör olika ge­ne­­rationer. De ser och hör varandra. De överträf­far var­andra i ömsesidig akt­ning. Benedictus säger att de yngre skall ära de äldre, de äld­re älska de yngre.

Maria och Elisabet representerar också de två förbunden. Barnet i Elisabet spritter till, som när David en gång dansade inför arken. Hon fylls av he­lig Ande. Det första för­bun­det bekräftar det andra och nya förbundet.

Elisabet ropar med hög röst, liksom hennes son skall bli en ro­p­ande röst i öknen. Men rösten är samtidigt förundrad: ”Hur kan det hän­da mig att min Herres mor kommer till mig?” 

Orden ur Elisabets mun kulminerar i Marias och därmed det nya förbun­dets lovsång. Maria föregriper hur alla släkten skall prisa henne salig. 

Betraktaren av detta möte kan identifiera sig med Eli­­sabet och förund­ras. Något ”sprit­­­­­ter till” och väcks till liv i betrak­tarens eget innersta.

Mötet blir en ikon, inte bara för mötet mellan två generationer och mel­lan de två förbunden.

Betraktaren kan identifiera sig med Elisabet och själv förundras: ”Hur kan det hän­da mig att min Herres mor kommer till mig?” 

En bild för det eukaristiska mötet. Eller för mötet i det egna hjär­tat, när det renats. 

”Frukta inte, Sion, låt ej modet falla. Herren, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa.”