– Apg 16:22-34 Ps 138:1-3,7c-8 Joh 16:5-11 –

Paulus och Silas har pryglats och kastats i fängelse, in i dess inner­sta ut­rym­me, med benen fastlåsta i stocken. Vid mid­natt ber de och sjung­er lovsånger, medan de andra fångarna hör på. De kunde sin psal­­ta­re.   

Vad de sjunger om inträffar. Ett kraftigt jordskalv, dörrarna öpp­nas och bojorna faller av dem. Fångvaktaren blir förskräckt men kommer till tro och blir döpt med hela sin fa­milj. Han tvättar fångarnas sår efter pisk­rappen och låter du­ka ett bord i sin bostad i stor glädje.

I evangeliet ur Jesu avskedstal, får vi den teologiska förklaringen. J­e­sus skall lämna sina lärjungar. Apost­larnas hjärtan är för­la­made av sorg. Jesus säger att det är för deras bästa som han lämnar dem. Han skall sända den Hjälpare, vars verk vi ser i fängelset i Filippi.

Hjälparen skall ”visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är”. Or­det ”vi­sa” är ett starkt ord, som snarast betyder ”överbevi­sa, de­mon­strera”.

Det är den ”överbevisningen” som Paulus och Silas fick del av när de sjöng lovsånger i fängelsehålan. Kroppslig smärta och andlig bedrö­vel­se förlorade sin mak­t över dem. Fångvakta­ren låter sig över­be­visas av det han hör och ser.

Anden visar först vad synd är: att inte tro på ho­nom som Gud har sänt. Eller att inte tro på att Kristi ord läggs i vår mun när vi ber psaltaren.

Vidare vad rättfärdighet är: Guds befriande rättfärdighet. Gud be­friade och uppväckte Jesus från de döda. Anden fortsätter Jesu verk.

Anden visar vad dom är. ”Den här världens härskare är dömd.” Anden bekräftar att Jesus har besegrat den onde.

Paulus och Silas sjöng sig ur både mörker och smärta, be­drövel­se och missmod. Det spred sig till fångvaktaren och hela hans hus­håll. Det fortsatte 600 år senare i Augustinus missionsverk i England.

Andens verk når sin kulmen i varje eukaristi, som är kraftigare än alla jordskalv. Bo­jorna fal­ler av och klagan förvandlas till ”lovsånger”.