Apg 13:13-25 Ps 89:2-3,21-22,25,27 Joh 13:16-20
Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mindre Asien. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i Egypten.
När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv säger: ”Jag har funnit David, en man efter mitt sinne”.
Psalmen ger David messianska drag. Han är ”smord med min (Guds) heliga olja”. Davids person pekar profetiskt fram mot Messias och hans unikt nära relation till Gud: ”Han skall kalla mig så: Du min fader”. Kyrkan hör redan Nya Testamentets vittnesbörd om Jesus som Faderns Son.
Hans åhörare i synagogan känner sina psalmer och nu kan Paulus fortsätta: ”Det är bland hans efterkommande som Gud har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, vars framträdande Johannes förberedde.”
Kyrkan tror på honom som Messias, men behöver ändå föras vidare. Jesus säger: ”Den som tar emot någon som jag sänder (apostlar/biskopar, helgon och de nödlidande), han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot den som har sänt mig”.
Tron och den tjänande kärleken (Pachomius´ erfarenhet av de kristnas omsorger) drar in lärjungarna i detta mottagande och denna delaktighet.
Guds folks historia växer fram.
[1] Pachomius var soldat men hamnade i fångenskap i Egypten. Han hör evangeliet genom att ”se” de kristnas kärleksfulla omsorger om de fångna. Själv blir han först eremit och sedan den som först organiserar det kristna klosterlivet i Tabennisi i Övre Egypten.
