– Apg 5:34-42 Ps 27:1,4,13-14 Joh 6:1-15 –

S. Athanasios, biskop och kyrkolärare

S. Athanasios är kronvittnet för tron på Kristi Gudom, att Gud bli­vit män­niska. Han tillbringade sjutton år i landsflykt för denna tro.

Ordet inte bara visade sig som människa. Ordet antog vår kropp och blev människa. Om inte det hade skett hade människan inte kunnat förvand­las och gudomliggöras. Utan inkarnationen hade döden fått sista ordet.

Men sedan Gud antagit vår kropp och med den kroppen dött och besegrat döden, har döden inte längre den avgörande makten över människan.

Arianismen, som förnekade Kristi Gudom, dyker upp i ständigt nya va­rianter. Jesus reduceras till profet, fö­redöme eller terapeut.

Det är ingen tillfällighet att Athanasios också skrev bio­grafin om S. An­tonios, munkväsendets fader, som påver­kat och präglat klosterlivet i både öst och väst.

”Det är genom vår Herre Jesu nåd som vi blir frälsta”, men nåden slår inte ut män­niskans frihet. Hon kan hela ti­den hand­la annorlunda: låta sig fångas av klagan, självöm­kan och klenmod, dra sig undan…

Låt oss ta hela tron i besittning, den tro som den helige Athanasios gav sitt liv för.

Tron behövs också när vi hör om brödundret.

Vi som ”sett i facit” vet att brödundret pekar mot den he­li­ga euka­ristin, trons och påskens sakrament. Tron lär oss att bröd­undret pekar fram mot ”odödlighetens läkemedel”.

Likväl kommer vi ibland i situationer som upprör och kan­ske väc­ker ur­sin­ne. Detta följs, som den bittra erfarenheten vet, av upp­givenhet och tomhet. Gamaliels råd räcker ett första stycke: ”Tänk er för”.

Jesus ger oss ännu ett råd, i handling. Det står att han ”drog sig un­dan till ber­get igen, i ensamhet”. Den ensamheten rymmer hans innersta hemlig­het och gemen­skap med Fadern.

Vi behöver renas och luttras för att upptäcka skillnaden mellan egna ”på­fund och verk” och det som är ”från Gud”. Därför följer vi Jesus in i hans ”ensamhet”, som är gemenskapen med Fadern, genom Anden.