– Apg 4:1-12 Ps 118:1-2,4,22-27a Joh 21:1-14 –

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som de­ras Herre hade fått vittna inför för inte så länge sedan.

Med stöd av Skriften och med stor frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das.

Orden låter anstötliga i moderna öron: ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en”. Det är lätt att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag.

Men – paradoxalt nog – är det just den ”exklusiva” sanningen som är det mest inkluderande, katolska och allomfattande. Sanningen behö­ver inte värva rös­ter eller bilda parti. Den står på egna ben och gäller alltid och överallt.

Konkret ser vi det i evangeliet. Den Uppståndne visar ömsint omsorg om sina apostlar, som ju alla, utom Johannes, hade svikit. ”Mina barn, har ni ingen fisk?”

De får lära sig trons lydnad – kasta ut nätet på högra sidan om båten – i stället för att fåfängt slita med egna ”san­ningar” i egen kraft.

När Petrus drar det överfulla nätet i land, går det inte sönder. En tyd­lig bild för hans och alla på­vars vikti­gaste uppgift, att skydda och bevara en­heten i kyr­kan ”i trohet mot sanningen”. 

Kristi död och uppstån­delse har försonat och förnyat allt i himlen och allt på jorden. Men evangeliet sprider sig genom människor och genom deras väg till tro och lyd­nad.  

För att se behöver Petrus någon som står bredvid och sä­ger: ”Det är Her­ren!”

Det är för att höra detta ord av Johannes som vi ber, läser, utövar dygderna, är trogna Guds och Kyrkans bud, går till bikt, ber om råd, etc.

Källan för denna närvaro, den heliga eukaristin, säger till oss det som Johan­nes sade till Petrus:

”Det är Herren”.