– Dan A:13,41c-62 Ps 23 Joh 8:12-20 –

Susanna blir dömd på de två domarnas vittnesmål, även om de var falska. Susan­nas eget vitt­nesmål räckte inte.

Men Susanna ber och Herren sänder Daniel, som avslö­jar de fal­ska vittnesmålen. Så skipas rätt­vi­sa.

Som be­kant sker det inte alltid. Ändå upphävs inte re­geln om att det behövs två vittnen. Det gäller både rättsfrå­gor och trosfrågor.

Jesus anklagas för att vittna i egen sak. Han hänvisar till Faderns vittnesbörd. Men hur vittnar Fadern om sin Son?

Han gjorde det till exempel vid dopet när hans röst hördes ur mol­­net, men inte nu när påsken närmar sig. Sna­rare tycks Fa­dern lämna Sonen ensam. Vittnesmålet kommer först på tredje dagen, när han upp­väcker honom från de dö­da. 

Susanna bad: ”Evige Gud, du som ser det fördolda och känner till allt innan det sker, du vet att de har vittnat falskt…”.

Också Je­sus bad. Vi hörde hans bön i gårdagens ingångsantifon ur Psaltaren 43: ”Skaf­fa mig rätt, o Gud, och utför min sak mot ett folk utan from­het. Rädda mig från falska och orättfärdiga männi­skor.”

Jesus identifierar sig med alla orättvist dömda. Han blir inte bön­hörd direkt, utan först på påskdagens morgon.

Susanna bad. De orättvist dömda ber. Den anfäktade och tvivlan­de ber. Jesus ber med dem. Han delar de anklagades villkor.

Vi följer honom, håller ut i bön och väntar på Faderns bekräf­te­lse och bönesvar.

I Kristi uppståndelse, när Fadern vittnar om Sonen, fullbordas Mo­se lag: ”Vad två vittnar är gil­tigt”.