– 2 Mos 32:7-14 Ps 106:19-23 Joh 5:31-47 –

Folket har ”tagit sig till vad fördärvligt är”. När Mose dröjer uppe på ber­get blir de otåliga och gjuter sig en kalv, som de tillber och kallar sin gud.

Det kan tyckas barnsligt och dåraktigt, men är en bild för människans böjelse att söka det materiella, det skapade före Ska­pa­­ren, när denne tycks hen­ne avlägsen och oåtkomlig. 

Mose vädjar och bönfaller för folket. Han på­minner om Guds egna löften till fä­der­na.

Det står att Herren ”ångrade” sig. – Kan Gud vredgas och sedan ångra sig? Egentligen inte, men det är sagt och skrivet för oss, på ett språk som männi­skan kan förstå.

Mose är en förebild för den nye Mose, vår Herre Jesus Kris­tus.

Men när Jesus träder fram kräver de ledande i folket vittnen som be­kräftar hans anspråk.

Jesus hän­­­visar till Johannes Dö­paren, till Faderns vittnes­börd, till exempel vid dopet, och till Skrifterna. Katekesen (Artikel 156) räknar upp sådant som ”gör uppenba­rel­­sen tro­värdig”. Tron drivs inte ”av en blind inre rörelse”.

Alla vittnesbörd förblir dock stumma för dem som väljer att nöja sig med det skapade och materiella, med vad de med sina sinnen kan erfara.

Valet av det materiella samverkar med hinder i människan själv. Till exempel lusten att ”bli ärade av män­ni­skor”. De låter sig styras av vad män­­ni­skor an­­­ser om dem. De fruktar att bryta med det för dagen ”korrekta”.

I Jesu samtal med dem som känner Mose lag blir konfrontationen oundviklig. När Jesus kallar Gud sin ”fader” hör de bara en hädelse. Jesus säger att det är om honom som Mose har skrivit.

Mose bön för folket föregriper Jesu offer av sig själv, som fortsätter i hans vädjan inför Fadern för sitt folk och för hela världen.  

Kyrkan bär fram Kristi offer i den heliga eukaristin, det offer där kyrkan väd­jar både för sig själv och för alla människor, i kraft av sin Herres eviga offer. 

Låt oss be om fördjupad tro och om hans barmhärtiga kärlek till dem som sak­nar tron, både goda och onda, både rättfärdiga och orättfärdiga.