– Jer 7:23-28 Ps 95:1-2,6-9 Luk 11:14-23 –

Mitt i fastetiden hör vi profeten Jeremia tala Herrens ord: ”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.”

Bistert tvingas profeten konstatera: ”Men de ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag.” 

Att följa de egna rådslagen betyder att köra över sitt eget sam­vete, det vetande som är samstämt med Guds vilja och vetande.

Människans inre blir ett rike i strid med sig självt.

Je­sus befriar den stumme ur hans fångenskap. Han förklarar själv vad som sker: ”Om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er”.

Uttrycket ’Guds finger’ användes av Egyptens trollkarlar, när de insåg att Mose ord var starkare än deras. 

Den kraften har vi tillgång till genom Guds ord och bönen. Det är de vapen med vilka vi bevakar ”vår gård”, står på vakt vid hjärtats port mot ”de tomma ordens ande”.

Hjärtat förvan­d­las till det rike aposteln talar om, fyllt av ”rättfärdighet och frid och gläd­­je i den helige Anden”.

Stumheten bereder plats för ”få och förnuftiga ord”. Det mest förnuftiga ordet är ordet ”Amen”.

Kyrkan firar detta rike i den heliga eukaristin. Kommunikanten tar emot och svarar med ordet: ”Amen”. 

”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­ra mitt folk.”