1 Mos 15:5-12, 17-18 Ps 27: 1,7-9,13-14 Fil 3:17-4:1 Luk 9:28b-36

 

Prövning och tröst

När motgångar och orättvisor ändrar människans uppgjorda planer, när olyckor eller katastrofer drabbar, väcks frågan varför livet är så skört? Varför är det så fyllt av svårigheter och lidande? Till de troende ställs den anklagande frågan hur vi då kan tro på en god och kär­leksfull Gud.

    Om det mänskliga livet tar slut med döden, då är frågorna inte lätta att besvara. Då går inte ekvationen ihop. Om jorden är människans hem, då borde den jordiska lyckan vara stabil och lycklig. Men allt på jorden är skört, förgäng­ligt och orättvist. Om, däremot, detta liv är en vandring mot människans egent­liga hem, då får bå­de svårigheter och glädjeämnen en annan karaktär.

    Fastetiden påminner oss om var vi befinner oss i tillvaron. Vi är inte hemma, vi är på väg hem. Vi hörde det av aposteln Paulus i andra läsningen: ”Vårt hemland är himlen”. Aposteln gråter över dem som ”bara tänker på det jor­diska”. Medan han gratulerar dem som är på väg. De som lever i hoppet. De ser fram mot det riktiga hemlan­det. Jubelåret, som pågår nu, gör oss till hoppets människor.

    Patriarken Abraham uppmanades att se fram mot något kommande. ”Se upp mot himmelen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem. (Gud tycks ha humor?) Så skall din säd bli”. Då var Abraham ännu barnlös och han fick, som vi vet, vänta länge innan löftet om en son infriades. Hans liv var förvisso långt och mödosamt, men det var ett liv i tro på att Gud skulle uppfylla sina löften, det var ett liv på vandring, ett liv i hoppet.

    Också i dagens evangelium är man på vandring. Jesus och lärjungarna är på väg mot Jerusalem. Det är på den vägen som Jesus tar med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklarings­berget. Händelsen på berget är en station på vägen, en rastplats, för att visa att vägen har ett mål. Jerusalem betyder inte bara platsen för Jesu lidande och död. Jerusalem är också bilden för slutmålet, det himmelska Jerusalem. Under fastetiden går kyrkan med Je­sus på denna vandring, som därmed ock-så blir en övning i hela jordelivets vandring mot målet.

    Detta är också samtalsämnet mellan Mose, Elia och Jesus uppe på förklaringsberget, de tre som alla hade fastat i fyrtio dagar. Det står att ”de talade om hans uttåg ur världen”, om hans exodus. Själv säger han i sitt avskedstal: ”Jag kom från Fadern och trädde in i värl­den. Jag lämnar världen igen och går till Fadern”. Men han gör det för att dra oss med sig hem, hem till Fadern.

    Augustinus säger: ”Må alla troende veta, var de är: De är i öknen, de suckar efter fäder­neslandet.” De har lämnat något bakom sig. De har brutit upp från Egypten och passerat Röda havet. Men uttåget betydde inte att israeliterna var framme. De fick gå en lång och mödosam vandring genom öknen, med alla dess frestelser och faror. Det nya var att de var befriade och att de hade fått ett mål för vandringen. Aposteln ut-trycker det så: ”Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till”.

    Av detta drar Augustinus två konkreta slutsatser för vandringen. Allt det vi får lida är till vår prövning, och allt det goda vi får motta är till vår tröst. Prövning och tröst. Det är de två vill­koren under vandringen.

    Redan att se svårigheter som en prövning förändrar landskapet. Det svåra som möter är för den troende inte ett nyckfullt öde. Inte heller behöver vi använda orimlig möda för att försäkra oss eller undanröja svårigheter. Den som tar emot det svåra som en prövning har en annan frihet. Han råder inte över vad som drabbar, men han råder över hur det tas emot. Det svåra och det onda kan plåga och såra, men det får inte sista ordet. En erfaren väg­ledare på efter­följelsens väg, Tho­mas à Kempis, säger: ”Du kan inte undkomma kor­set vart du än flyr. Om du bär lidan­det mot­strä­vigt, gör du det tyngre för dig själv och ändå måste du bära det. Om du kastar av dig ett kors, finner du utan tvivel ett annat och kanske ett ännu tyngre.”

    Varför måste vi prövas? Redan i femte Moseboken ges svaret: ”Herren, er Gud, vill sät­ta er på prov för att se om ni verkligen älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och med hela er själ”. Prövningen tjänar till att evangelisera alla delar av våra liv och alla hörn av hjärtat, också där egenviljan och högmodet fortfarande regerar. Helgonen vittnar om att också svårigheter kan användas i Kristi tjänst. ”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.” Prövningen förvandlas till tröst.

    Lärjungarna fick på förklaringsberget se en skymt av Kristi härlighet, hans vita klä-der och hans lysande ansikte. Det skedde när de bad. När tiden är mogen öppnas dörren för slutmålet, vi får se skymten av det högs­ta goda. Det som inte kan uttryckas i ord. Det outsägliga. Men som kan erfaras. Pet­rus vil­le bygga hyddor. Psaltaren sä-ger: ”Smaka och se att Herren är god”.

    Abrahams altare stod i lågor. Varje eukaristi tar oss upp på förklaringsberget. Det renade och ödmju­ka hjärtat får se. Redan i förväg. Redan på vägen. I denna mässas slutbön tackar vi för vad vi blir delaktiga av.

    Lovad vare Herren som ”re­dan här på jorden i Kristi kropp och blod ger oss en försmak av himlens härlighet”.

    Amen.