5 Mos 26:4-10 Ps 91:1-2,10-15 Rom 10:8-13  Luk 4:1-13

Går det att övervinna frestelsen?

På denna första söndag i fastetiden hör vi hur Jesus frestas av djävu­len. Det beskrivs med dras­tis­ka bilder, som från en främmande värld. Men alla har erfarenhet av frestelse. Och alla vet hur lätt det är att falla för frestelsen. Frå­gan är om fres­tel­sen går att övervinna. I prefationen vid altaret skall vi höra: ”när han besegrade Fresta­ren lärde han oss att över­vinna synden”. Hur stämmer det med de troendes ofta bittra erfaren­he­ter?

    De flesta kan nog instämma i hur dumt det är att falla för frestelsen. I efterhand frågar de sig varför det kunde hända. Varför slank den där elaka repliken ur mig? Hur kun­de jag bli så arg över en småsak? Varför samlar människan på sig prylar som hon vet att hon inte be­höver? Varför förs hon vilse av den goda sexualiteten, trots att hon vet vilket e­län­de det kan leda till? Varför låter hon sig ockuperas av upprörd aggressivitet, när hon strax efteråt blir bedrö­vad? Inte ens aposteln Paulus tycks förstå sitt eget handlande. ”Det go­da jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

     Varför faller män­ni­skan för frestelsen? De vanliga förklaringarna tycks inte räcka till. Psykologer och terapeuter, genetiker och sam­hällsvetare kan förklara en del, ibland mycket, men inte allt. Varför sviker den troen­de så lätt sina bästa föresatser, trots alla bittra erfarenheter?

Kristen tro säger att det finns ett X i ekvationen, en orm i gräset, en sabotör, en förfö­risk makt som lurar henne. Den mo­derna människan har sedan länge flyttat bort djä­vulen ur sin världs­bild. Pro­blemet är bara att frestelsen inte försvann samtidigt. Frågan är om inte klassisk kristen tro bättre speglar den bistra och bittra verkligheten. Vår påve Fran­ciskus varnar ofta för djävulens list och försåt.

Det kristna svaret på varför människan syndar är att frestelsen har en bunds­förvant i varje människa. Katekesen säger att människan ”i sitt hjärta har en böjelse för det onda”. Vi har fått det i arv, utan att själva ha bett om det. Något gick fel redan i början. Hur skall man annars förklara att synden har följt mänsklig­he­ten som en skugga genom hela hen-nes historia? Fäderna liknar den onda böjelsen vid ett fnöske, något som lätt fattar eld. Frestaren vet om det och för­söker antända detta fnös­ke, denna dragning till det onda. Att frestas är ingen synd. Att umgås med frestelsen är farligt. När männi­skan bejakar frestel-sen är synden ett fak­tum.  

Djävulen är en andlig och osynlig makt. Bibeln beskriver honom som en fallen ängel. Han vil­le inte underordna sig och tjäna Gud. Han uppträder i olika draperingar, ibland i fårakläder, med bibelcitat på läpparna. Han frestar med något som i sig är gott. Ingen frestas ju av en rutten frukt. Med listiga argu­ment in­gju­ter han misstro mot Gud och hans bud. Han får Gud att framstå som små­aktig. Han loc­kar med en skenbar frihet från alla bud. Men djävulen lju­ger. Inte för inte kallas han lögnens furste. Det är under hans ledning som männi­skan ham­nar i slaveri. Endast sanning­en gör fri, säger Jesus. Dess­utom saknar djävulen fanta­si. Of­tast är det samma trå­kiga te­ma hela tiden, det som Jesus fres­tas av enligt Lukas: njut­ning, makt eller ära.

Går det att övervinna frestelsen?

Det första hjälpmedlet är att inte bli förvånad. Vi lever inte i paradiset. Det på­går hela tiden en kamp om människan. Katekesen säger att ”människan är insatt i denna strid för att hon i ständig kamp skall avgöra sig för det goda. Endast genom stor möda kan hon med Guds nåd uppnå sin inre enhet”. Det första är att upptäcka frestelsen som frestelse. Redan det är en halv seger. ”Överallt där något blir synligt finns ljus”, säger aposteln.

Det andra är att avvisa frestelsen. Varje påsknatt tar de troende avstånd från djävulen och från det ondas lockelse. Frestelsen kan kännas övermäktig, men den känslan ljuger. Ingen människa prövas över sin förmåga. Det hör till fien­dens strategi att blåsa upp sig och försö­ka skräm­­­mas. Han har god hjälp av den förföriska halv­sanningen om männi-skans svaghet: ”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”, eller att skylla på andra eller på annat. Ibland finns det ett hörn i hjärtat som inte vill stå emot. Det finns en lockelse i att slippa kämpa, ett dödligt sug efter att ge upp. Det är ingen skam att bli rädd för en svår frestelse. Men rädslan be­hö­ver inte styra eller få sista ordet. Det finns ingen naturlag som sä­ger att människan mås­te falla för frestelsen. En viktig erfa­ren­het är att upptäcka vilken kraft det finns i att säga nej till det on­da. ”Stå emot djä­vulen, och han skall fly för er”, säger a­pos­teln Jakob. Vi kan inte hindra fres­telsen att komma, men ”ingen kan förföras av djävulen om han inte frivil­ligt över­lämnar sig åt ho­nom”, säger en munkfa-der. Bjud inte in frestelsen, börja inte förhandla med honom, avvisa honom redan i porten! Det är lät­tare att stämma i bäcken än i ån.

Det tredje är det allra viktigaste. Att lita på och räkna med Guds hjälp. Samme munk­fader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestel­sernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Her­ren som beskyddar oss”? Ett beprövat hjälpme­del som ofta möter i fastetidens liturgi är psalm 91 i Psaltaren. Psalmen beskriver olika frestelser, men påminner hela tiden om att Gud är starkare. Ett hjälpmedel mot envisa frestelser är den smärtorika rosen­kran­sen eller gå en korsväg, att meditera över Herrens lidande och ta skydd i hans öppnade sida, som klipp­gräv­lingen tar skydd i klippskrevan. Uthållighet be-hövs, kanske bara en kort stund till, just när man är på väg att ge upp. Benedictus ger rå-det att ”ald­rig miss­trösta om Guds barm­härtighet”. Det gäller inte minst när människan har fallit. Att inte bli liggande utan re­sa sig upp och fort­sätta kam­­­pen – i förtröstan på Herrens barmhär­tighet. Aposteln gav ett kraftigt löfte i andra läsningen: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.”

Kyrkan vet att de troende är svaga och att de har kort minne. Därför ger hon oss denna fastetid för att på nytt upptäcka att Herren är mäktig, trofast och framför allt barm­­­härtig.

Snart skall vi sjunga i prefationen: ”När Jesus besegrade Fres­taren lär­de han oss att över­vinna synden, så att vi kan hålla högtid i renhet och san­ning och en gång fira evig påsk i ditt ri­ke.” 

     Amen.