Neh 8:2-4a,5-6,8-10 Ps 19:8-10,15 1 Kor 12:12-14,27  Luk 1:1-4;4:14-21

Idag går Guds ord i uppfyllelse

För sex år sedan instiftade vår påve Franciskus denna söndag som ”Guds ords söndag”. I år passar det särskilt bra, eftersom dagens läsningar berättar om två predik­ningar. Den första hölls av prästen Esra ungefär 550 år före Kristus. Den andra av Jesus i sin hemstad Nasaret.

    Esra hade återkommit från fången­ska­pen i Ba­bylon för att åter bygga upp Jerusalem. Predikstolen var en hög trä­ställning ute i det fria. Där läste han ur Mose lagbok. När han öppna­de bokrullen stod fol­ket upp, som vi gjorde nyss när vi lyssnade till evangeliet. Folket ropade: ”Amen, Amen”. Som när försam­lingen nyss svarade: ”Lovad vare du, Kristus”. 

    Orden som Esra läste måste ha träffat dem i hjärtat. När de hörde om Guds förbund med sitt folk och tänkte på alla sina svek mot förbundet föll de ner med ansiktena mot mar­ken och tillbad. Under den långa fången­ska­pen hade de nästan förlo­rat allt hopp, men nu upp­rättas för­bun­­­det på nytt och Esra skickar hem fol­ket med uppma­ningen att inte vara be­drö­vade. ”Gå hem och ät er bästa mat och dricka ert sötaste vin. Var inte bedrövade. Den gläd­­je Her­ren ger är er styrka.” Den styrkan och glädjen förmedlas genom Guds ord.

    Styvt fem hundra år senare predikar Jesus i sin hemstad Nasarets synagoga. Han står upp, får en bokrulle och läser ur profeten Jesaja. Stycket handlar om Messias, den tjänare över vil­ken Herrens Ande skulle komma, med glädje till de fattiga, syn för de blinda och be­frielse för de fångna och betryckta. Så rullar Jesus ihop boken och sätter sig ner. Al­las öron är spetsade mot honom. Då säger han: ”Idag har detta skriftord gått i upp­fyl­lelse för er som hör mig”.

    Folket i Nasaret lyssnade uppmärksamt, men det räc­k­te inte att lyssna med de fysiska öronen. Deras inre öron var inte öpp­na för att Jesus var något mera än ”Josefs son”. Det slutade med att de drev ut honom ur staden. Även om det inte slutar så dramatiskt vid varje predikan kan Guds ord i människans öra låta som tomma ord. Något behövs som bryter igenom döv­heten och öppnar öronen för att det är mer än människoord.

    Guds ord har sakramental karaktär. Under ytan och de mänskligt formulerade orden finns en gudomlig kraft. Den heliga traditionen jämför ofta Guds ord med den heliga kom­munionen. Under brödets och vinets synliga gestalter döljer sig Kristi kropp och blod. Kyrkan vördar de gudomliga skrifterna på ett liknande sätt som hon vördar altarets allraheligaste sakrament, särskilt boken med evangelierna – evangelia­riet. Men Jesus skall ofta sucka över hur människorna hör utan att höra. Och inte ens männi­skans goda vilja räcker. Människan kan inte bara bestämma sig för att lyssna. Hon behöver en hjälpare, den he­lige Ande, för att öronen skall öppnas. ”Du, Herre, bröt igenom min dövhet”, skriver Augustinus om sin omvändelse. Liksom Anden in­spirera­de författarna till de heliga skrif­terna, behöver vi samme Ande för att orden skall förstås och fullbordas. 

    Det är Anden som för Jesu verk vidare. Lukas berättar om det i sin andra skrift, Apostla­gärning­arna. Anden full­bordar Sonens verk. Genom Anden upphävs avståndet mellan Je­su ord och den som lyssnar till det idag. Det är Anden som skiljer predi­kan från ett föredrag. Anden gör att Jesu ord är lika sanna och verksamma idag som den gången i Nasaret: ”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”. 

    Ordet ”i­dag” är därför liturgins och bibelläsningens nyckelord. I kyr­kans liturgi och när vi läser själva lyss­nar vi inte bara till ord från det för­flut­na. Historia blir presens. Det är Anden som förvandlar ceremonier till helig liturgi, till liturgins ”idag”. Profetens ord riktade sig till de fat­tiga, de betryckta, de blinda och döva – andligt sett: de ödmjuka. De hör vad rösten förkun­nar och gläder sig. Guds ord upplyser dem som förstår att de vandrar i mörker. Det gäller också när vi läser för oss själva. Läs gärna högt, om det inte stör någon annan. Inget missmod kan be­stå i läng­den när hjärtats öra lyssnar till Guds ord. Ordet rymmer alltid mera än vi hittills har förstått. Guds folk lyssnar sig ut ur mörkret in i ljuset. Ordet är alltid nytt, eftersom det är Guds ord. De monastiska fäderna tänkte på Guds ord när de bad fjärde bönen i Fader vår: ”Vårt dagliga bröd, giv oss idag”. Det bad om Guds ord som ett dagligt bröd.  

Ordets gudstjänst bereder väg och öppnar ögonen för vad som sker på altaret. Liturgin sker i pre­sens. Prästen berättar inte vad Jesus sade och gjorde när måltiden instiftades. Han säger inte ´detta var Kristi kropp´, ännu mindre ´detta bröd sym­boliserar hans kropp´. Prästen gör Kristus närvarande. Kristus låter prästen ta hans ord i sin mun och säga: ”det­ta är min kropp, detta är mitt blod”. Förbun­det förnyas och församlingen be­kräf­tar offrets närvaro ”idag”: ”din död förkunnar vi, Her­re, och din uppståndelse bekänner vi”. Redan Es­ra uttryckte det: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Sörj inte och gråt inte. Var inte bedrövade, ty fröjd i Herren är er starkhet”.

Den som förstått detta sörjer när hon lånat sitt öra till sådant som för vilse. Den ödmjuke förstår att Herren söker oss ständigt. I varje situation. I allt. Att det inte finns någon neutral tid. Herren är här för att hans kärlek är ett ständigt ”idag”, som vill bereda oss för den framtid då all tid är sammanfattad i ett enda ”nu”, i ett evigt ”idag”.

Men det börjar idag, inte i morgon. ”Idag, om ni får höra hans röst må ni inte för­härda era hjär­tan.”

Amen.