Jes 62:1-5  Ps 96:1-3,7-8a,9,10ac 1 Kor 12:4-11  Joh 2:1-11

Vinet som gläder människans hjärta

Det skimrar av ljus och glädje över bröllopet i Kana. Det är samma ljus som lyste över Trettondedagen, en fort­sättning av det ljus och den glädje som för­kun­nades för herdar­na under julnatten. Nu skimrar ljuset och glädjen vid ett bröllop. Redan i sig är bröllop kanske den största av mänsk­liga fester. Kring bröllop har det vuxit fram vac-ker sång och mu­sik, sköna kläder och glada seder. I många hem intar bröllops­fotot en heders­plats. Ett bröllop sig­­nalerar något nytt i släktets his­toria, något som väcker hopp och glädje.

    Det gäller också bröllopet i Kana. Hela byn var på benen. Vi får hö­ra att Jesu mor var där. Också Jesus och hans lär­jungar var bjudna. Men sedan blir berättelsen om bröllopet ovanlig. Vi hör yt­terst lite om brudgummen och ingen­ting om bruden, inte ens deras namn. Det är Je­sus som spe­lar huvudrol­len, förutom Maria, som spelar en viktig biroll. Vinet höll på att ta slut. Vi hörde vad som hände. Je­sus för­vandlar sex krukor vatten till välsmakande vin. Varje kruka rymde ca 100 liter. Allt präglas av över-flöd och glädje.

    Ett festligt bröllop kulminerar i något ännu större. Redan vanligt vin glä­der männi­skans hjärta, men psaltaren talar också om en glädje som är mer än glädjen av säd och vin. En tidig läsare av denna händelse frågade spydigt om gästerna drack upp allt vinet? En kyrkofader, Hierony­mus, svarade: ”Det dricker vi alla av fortfaran­de”. Det var inte bara ett fyndigt svar på en elak fråga. Svaret förklarar innebörden i bröl­lopet i Kana. Bröllopet är en liknelse, i handling. Det är en bild för den store brud­gum­mens förening med sin brud, Kyrkan. Bröllopet i Kana pekar vidare mot Kyr­kans in­ner­sta hemlighet, hennes enhet med sin himmelske brudgum, som är Kristus, Guds son. När kyrkan i katekesen talar om äktenskapet som ett sakrament, hänvisar man till just bröllopet i Kana.

    I sitt första kapitel har evangelisten Johannes förkunnat att Guds Ord har blivit män­­­ni­ska. Julens hisnande budskap. Här i andra kapitlet ser vi följden av Guds män­niskoblivan­de. Hur han förenas med dem som tar emot honom. De troende blir hans brud, hans heliga kyrka. Profeten uttryckte det så i första läsning­en: ”Som en brud­gum gläds åt sin brud, så skall din Gud glädja sig över dig”.

    Hela Gamla Förbundet har förberett detta. Gud har tagit Israels barn, det utvalda fol­ket, till äkta och gjort det till sin hustru. Nu fullbordas det. Varje eukaristi är en bröl­lopsmåltid. ”Saliga de som blivit kallade till Lammets (bröllops)måltid.” Den gudomlige brudgum­men förenas med sin mänskliga brud i den heliga kommunionen. ”Så är de inte mer två utan ett kött”. Också brud­gummen gläder sig. ”Han jublar av glädje över dig i sin översvallan­de kär­lek.”

    Han säger som brudgummen i Höga Visan: ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön”. Visserligen gråter han över hennes synder, liksom Jesus gråter över Jeru­salem. Varje synd är ett slags äktenskaps­brott. Men också när Jesus gråter, gör han det av kär­lek. Han kan inte överge sin brud. Redan Israel fick höra: ”Han skall inte svi­ka dig eller överge dig”.

    Däremot varnar och förmanar han. Men han varnar av kärlek. Han väntar som när en trogen brudgum av kär­lek väntar på sin brud. Den tröge och likgiltige förmanar han att återvända till sin första kärlek. Här är tjä­narna i Kana våra föredömen. De fyllde vatten­kru­korna ”ända till brädden”. Den heli­ge Bernhard säger att den sjätte krukan, fylld till brädden, är den odelade lydnaden. Det står i Benedic­tus regel att lydnaden inte får ske ängsligt, inte söligt, inte ljumt el­ler knotande, utan med glädje, en glädje som sprider en angenäm doft, som rökel­se.

    Maria spelar en viktig roll i Kana. Hon gör Jesus uppmärksam på den hotande skan­­dalen: ”De har inget vin”. Hennes namn nämns inte. Hon kallas ”kvinna” av Je­sus. Jesu svar, ”Låt mig vara, kvinna”, låter som ett avståndstagande. Det kan bäst förstås i ett bibliskt helhetsperspektiv, från den första kvinnan, Eva, till kvinnan i bi­belns sista bok, ”klädd i solen och med månen under sina fötter”. Påven Johannes Paulus II förklarar det i sin encyklika ”Frälsarens moder”[1].

    Marias ödmjuka roll har sym­bo­lisk betydelse. Om det bara handlat om en praktisk detalj, hur bristen på vin löstes, skulle Johannes knappast ha berättat om det. Maria står som en förmedlarinna mellan män­niskornas brist och sin Sons fullhet. Hon ser och bekym­rar sig om männi­skornas nöd. Hon förmedlar den­na om­sorg till sin son, medlaren mellan Gud och människor. Hon kände sin sons krafter. Modern samverkar i hans verk. Därför ger hon sitt råd till tjänarna: ”Gör det han säger åt er”. Det gav henne titeln ”Det goda rådets mo­der”.   

    Det är när vi följer hennes råd och följer Jesu ord som vi upptäcker att vattnet för­vand­las till vin. Det Gamla Förbundets stenkrukor över­går i det Nya Förbundets kalk, som rymmer gläd­jens vin. Kor­set förvandlas till ett milt ok. Lagen har gjort sin tjänst och lär­jungen går in i nå­den. Så hade ju Johan­nes sagt i första kapitlet: ”Lagen gavs genom Mose, men nå­den och sanningen har kommit ge­nom Jesus Kristus”. Hjär­tat vidgar sig och lärjungen löper vida­re i kärlekens outsäg­liga söt­ma.

    Så fortsätter det för dem som ingenting föredrar framför kärleken till Kristus. ”De går genom port efter port”, de prövas av lidanden och motgångar, men hela tiden vä­xer deras glädje. ”Min vän är min och jag är hans”, säger bruden. Och brud­gum­men ”gläds åt sin brud, han jublar av glädje i sin översvallande kärlek”.

    Låt oss be om nåden att få dricka av det vin som gläder människans hjärta.  

    Amen.  

---

[1] Encyklikan FRÄLSARENS MODER, Redemptoris Mater, Catholica 1990. Samme påve gav kyrkan en fjärde Rosenkrans, Ljusets mysterier, där det andra mysteriet är bröllopet i Kana.

.