– Heb 2:14-18 Ps 105:1-4,6-9 Mark 1:29-39 –

Benedictus´ lärjunge Maurus är kanske mest känd genom att han gick på vatt­net för att rädda sin yngre medbroder, Placidus, när denne hade fallit i sjön och höll på att drunkna.

Benedictus hade märkt vad som höll på att hända med Placidus. Han ropade på Maurus och befallde honom att skynda till undsättning. Maurus lyder, utan att tveka, och märker inte att han går på vattnet. Hans in­grip­ande räddar Placidus.

I efterhand menar Maurus att det var Benedictus´ kraft som räddade Placidus, medan Benedictus säger att undret skedde genom Maurus´ lyd­nad. Gregorius den Store, som berättat händelsen, kallar samtalet en ”vänskaplig tävling i ödmjukhet”.

Hebreerbrevet har i sin inledning förkunnat Jesus som Guds Son. Da-gens avsnitt säger att han också måste vara människa. Han ”måste i allt bli lik sina bröder” för att ”ta sig an dem”.

Dagens evangelium berättar om hans gudomliga kraft. Jesus botar Si-mons svärmor som låg sjuk i feber. ”Han botade många som led av olika sjuk­domar och han drev ut många demoner.”

Det väcker glädje och förundran, men det leder inte utan vidare till tro. Människan söker bot för sina kroppsliga och själsliga sjuk­domar, men är nöjd med det. Gud vill ge henne något mera, be­frielse från fruktan för döden och från slaveriet under en främ­man­de makt, djävulen.

Jesus botar människans kroppsliga och själsliga sjukdomar för att bota hennes grundsjukdom, att hon lever bortvänd från Gud.

Otron är människans svåraste ”sjukdom”. Tron ges och befästs genom prövningar och lidande.

Aldrig är Jesus så nära som i den prövningen. ”Eftersom han själv har prövats och lidit, kan han hjälpa dem som prövas”. Han blev i allt lik sina bröder. Han kallar oss att följa honom.

Som människa drar han oss in i sin egen närhet till Fader.