– Heb 2:5-12 Ps 8:2a,5,6-9 Mark 1:21b-28 –

Den åttonde psaltarpsalmen återges i Hebreer­­bre­vet enligt den grekiska översätt­ning­en. Psalmen blir än­nu ett bibliskt vitt­nesbörd om den Herre som brevets in­led­ning för­kunnar som Guds Son. Psalmen kan fortsätta: ”Med härlig­het och ära krönte du honom, allt la­de du under hans fötter”.

Samtidigt påminns vi om att vi inte är där riktigt än. ”Ännu ser vi inte att allt har lagts under ho­nom”. Bre­vet talar om att han blev ”fullkomnad genom lidande”, men fort­sät­ter: ”Mitt i för­­sam­­lingen skall jag sjunga ditt lov.”

Från början är det ett citat från Psalm 22, som Jesus ber från kor­set: ”Varför har du övergivit mig?” Psalmen kulminerar i lov­sång. Citatet blir en profetia om hans upp­ståndelse, men också om Kyrkans lovsång.

Hans lov­sång hörs ”mitt i församling­en/kyrkan”. Hans lov­sång blir Kyr­kans lov­sång, frukten av hans framburna offer och av lem­mar­nas del­ak­tighet i detta of­fer.

När Jesus i evangeliet driver ut den orene an­den ur den besatte, läggs det on­da ”under hans fötter”, som profeten hade sjungit i psalmen.  

Samma befrielse sker när den troende avvisar onda tan­kar ur det egna hjärtat genom att ta sin Herres ord i sin mun: ”Tig! Far ut!”

Det eukaristiska offret är den gudomliga lov­sångens källa och kul­men. ”Var­je liturgisk handling är ett hand­lande av Kris­tus, präs­ten, och av hans kropp, som är kyrkan.”[1]

Kristus sjunger sin lovsång ”mitt i församlingen” när hon frambär hans offer och gör hans lovsång till sin. Kristi röst hörs i lem­marnas lov­sång och fort­sät­ter i deras liv.

”Mitt i församlingen skall jag sjunga ditt lov.” 

---

[1] Andra Vatikankonciliets Konstitution om den heliga liturgin, 7.