Mika 5:1-4a Ps 80:2ac,3b,15-16,18-19 Hebr 10:5-10  Luk 1:39-45

Är det möjligt att få besök av Herrens mor?

Ett möte äger rum. Ett möte mellan två kvinnor. Elisabet, Sakarias hustru och Johannes Döparens mor, får besök. Hennes yngre släkting Maria skyndar till henne från Nasaret i Galileen. När de hälsat varandra utbrister Elisabet: ”Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig?” Det är också vår fråga inför den stundande högtiden: Är det möjligt att få besök av Herrens mor? Hon som förmedlar Herren till oss.

    Maria har tagit emot ängelns budskap om att föda en son. Efter ett par dagar skyndar hon i väg till sin släkting Elisabet uppe i Juda bergsbygd. Också Elisabet är havande. Maria får inga råd att företa denna vandring. Den var inte självklar och inte heller riskfri. Den tog flera dagar i anspråk och hon var bara en ung flicka. Men Maria tvekar inte. Hon är fylld av trons iver. Evangelisten säger att hon skyndade i väg.

    Re­dan från början är evan­ge­liet på vandring. Evangelisten Lukas låter Kyrkans vandring ut i världen skymta fram redan här i dess första begynnelse. Samme Lukas skall i Apost­lagärningarna berätta hur evangeliet når ända till Rom, världens dåvarande centrum. Och sedan, enligt den Upp­stånd­nes löfte, till ”jordens ytter­sta gräns”. Bakom kyrkans vandring genom tiden och ut i världen skymtar den gudomliga smärtan över den fall­na människan, fångad av synden och döden.

    Därför skyndar Maria ner genom Samari­en och upp i Juda bergsbygd, havande med den dyrba­raste av gåvor. Så bekräf­tas ordet i Höga Vi­san: ”Där kommer han, spring­ande över ber­gen, hoppande fram på höjderna.” 

    När Maria står framför dörren till Sakarias och Elisabets hus, be­kräftas ordet ur bibelns sista bok: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig”.

    När Elisabet hör Marias hälsning sparkar barnet till i hennes liv. Hon fylls av helig Ande och ropar med hög röst de ord som sedan skall upprepas av miljarder troende: ”Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt Jesus”. Elisabet tog emot Marias hälsning och öppnade dörren för henne och därmed också för det barn hon bar. Därige­nom bekräf­tas Elisabets egen kallelse och hemlighet. De två kvinnorna representerar de två Förbunden som bekräftar varandra.

    Elisabets förundrade fråga har också andra förebilder. När kung David tusen år tidigare skulle föra Her­rens ar­k till Jerusalem fylls han av fruktan och frågar hur arken skall flyttas dit. När den se­dan förs till sin plats dansar David före arken; han gör det med liv och lust under jubelrop och fanfarer. Denna Da­vids dans fortsätter och når sin fullbordan när Johannes Döparen sparkar till i Elisabets sköte. Lukas använder samma verb för ”sparka till”, som Samuelsboken använder för Davids dan­sande. Så blir Maria det Nya Förbundets ark, som Johannes Döparen bereder väg för. Elisabet är den äldre av de två kvinnorna, men här förundras hon över den yngre och kallar henne sin Herres mor. Precis som Döparen skall säga: ”Efter mig kommer en som är större än jag”.  

    Allt är ett verk av den helige Ande. Den Ande som kommit över Maria upplyser också Elisabet, och så möter de varandra och kan stödja och bekräfta varandra. De konfirmerar varandra. Genom den helige Ande. 

    Maria är en bild för Kyrkan. Liksom Maria bar sitt barn över tröskeln till Elisa­bets hus, så bär kyrkan Marias barn över tröskeln in i våra hem och våra liv. Och vi får som Elisabet öpp­na dörren och ta emot den gåva Maria och kyrkan bär till oss.

    Det står uttryckligen: ”När Elisabet hörde Marias hälsning, sparkade barnet till i hen­ne, och hon fylldes av helig an­de”. Gåvan kommer in i våra hjärtan genom örat. Genom att vi lyssnar, i stillhet. Så var det också för Maria. Hon blev havande genom örat. ”Om någon hör min röst och öppnar dörren, så skall jag gå in till ho­nom”.

    Då Elisabet lyssnade sparkade barnet till i hennes liv. Något i vårt innersta bekräftar det ord vi lyssnar till. ”Anden vittnar med vår ande”, säger aposteln. Den ande vi bär i vårt in­nersta, Guds egen avbild, spritter till i oss av fröjd. ”Du ger mig glädje i hjärtat, större än andras när de får säd och vin i överflöd”. Hjärtat vidgar sig och vi anar att det barn Maria bär inte bara är vår Herre, utan också nyckeln till vårt eget livs stora glädje. Med Elisabet får vi förundras: ”Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig?”

    Marias besök hos Elisabet och Elisabets mottagande av sin gäst ger oss ett mönster för att fira jul. Låt oss be att den helige Ande renar våra hjärtan, gärna genom att gå till bikt; att Anden gör oss stilla så att vi hör, fylls av bön och ivriga gärningar för de sjuka, ensamma och nödlidande.

    Det är inte självklart att få fira jul. Låt oss med Elisabet för­und­ras: ”Hur kan det hända mig att min Her­res mor kommer till mig?”

    Amen.