– Jes 26:1-6 Ps 118:1,8-9,19-21,25-27 Matt 7:21, 24-27 –

Jesu avslutande ord i Bergspredikan kan förskräcka. Vem vill hö­ra att han bygger sitt hus på sand?

I prologen till sin regel hänvisar Benedictus till detta Jesu ord.

”Herren väntar av oss att vi dagligen i handling skall besvara hans heliga maningar”.

Men så fortsätter Benedictus: ”Vet du inte, att Guds tålamod vill föra dig till bättring? Ty i sin godhet säger Herren: ’Jag vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får leva’”.  

Redan profeten har förstått att varningen och trösten har samma källa. I vår Herre är de förenade.

Både i varningen och i trösten är lärjungen ”fast i sitt sinne”. Han lyssnar och lyder varningen. Men han lyssnar och lyder också till tröstens ord.

”Vår stad ger oss styrka” – det är Kyrkans sakramentala kraft som ger oss den kraft vi behöver.

”För­trösta då på Herren till evig tid, ty Herren, Herren är en evig klippa.” Att förtrösta på Herrens stöd är att bli och vara ”fast i sitt sinne”.

”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, ty på dig för­tröstar han.”