– Fil 2:5-11 Ps 22:26b-30a,31-32 Luk 14:15-24 –

Människans elände började när Adam ville vara ”som Gud”, när han ville vara sin egen her­re. Han upphöjde sig, men blev förödmjukad.    

Gud botade människans grundskada genom att göra motsatsen, genom att ödmjuka sig.

Kristus ”ägde Guds gestalt”, han var Gud, men avstod från allt och blev som vi. Gud ödmjukade sig i Kristus och blev människa. 

För de tidiga kyrkofäderna var därför ödmjukheten den avgörande kristna dygden.

Men den är lätt att missförstå och kan nog bara förstås i Kristi efterföljd. 

Aposteln säger att vi skall ha samma ”sinnelag” som Kristus. Det är inte en känsla, utan ett sätt att reagera och tänka.

I varje ny situation. Inte minst de utmanande. Han var stilla, förblev tjänare och var lydig.

Därför är det också ödmjukt att bejaka inbjudan till den stora bröllopsfesten och låta alla ”ursäkter” vika.

Även om ”ursäkterna” gäller tillåtna och goda ting, får det inte ta herraväldet över människans liv.

Ödmjukhet är nyckeln som öppnar dörren till lyc­ka, glädje och liv.