– Fil 2:1-4 Ps 131 Luk 14:12-14 –

Carlo Borromeo (d. 1584) var präst och biskop till fullo. Men där­igenom påverkade han också lekmännen och blev till hjälp för he­la Guds folk.

Till sina präster säger han: ”Om du frambär mässan, me­ditera över vad du frambär. Må allt du gör ske i kärlek.”

Men det gäller ju alla, präster, ordensfolk, lekfolk. Var närvarande i det du gör. Låt de andras kallelse sporra dig att göra vad du gör.

Han manar prästerna att inte försumma vården om den egna sjä­len. ”Du måste visserligen ha omsorg om själar­na, men inte så att du glömmer dig själv.”

”Om en liten flamma av Guds kärleks eld redan brinner i dig, så visa inte genast upp den och utsätt den inte för vinden. Håll ugn­en stängd, så att den inte kallnar och värmen försvinner. Fly för­ströelser, som är möjliga att undvika, och undvik tomt prat.”

Bjud inte till fest med uträkning om att få något tillbaka. Ännu mind­re med missunnsamhet. ”Bjud inte med armbågen”, säger ordspråket.

”Ge som gåva, vad ni har fått som gåva.” Generositet är inte en fördelning av egna ägodelar, utan en återspegling och ”förlängning” av det vi själva har fått.

Löftet om evig belöning upphäver inte detta. Det vo­re ju en ännu subtilare beräkning. Gåvan, både den vi tar emot och den vi ger, förblir en gåva. Belöning kan kallas ”nådelön”. ”Nåden”, den fria gåvan, har förenats med ”lönen”. Den som ”belönas” vet att lönen är nåd. Allt är förvandlat och nyskapat i Kristus.

Den förvandlade gåvan är de troendes belöning.