Jer 31:7-9 Ps 126 Heb 5:1-6 Mark 10:46-52

Den som ber är räddad – hur en människa blir frälst

En berättelse kan säga mer än en hel bok. En händelse kan rymma hela den mänskliga historien. Vi har just hört en sådan händelse berättas.

    Den blinde Bartimaios sitter utanför Jerikos stadsport och tigger. Han har suttit där många gånger tidigare. Platsen är strategiskt vald. Många människor passerar ut och in i staden. Bartimaios har hört talas om en viss Jesus från Nasaret, att han talade om Guds rike och att han botade sjuka. Och han kan inte glömma det han hört. Det har slagit rot i hans inre. Ett litet frö har börjat växa i hans hjärta, en förhopp­ning, en begynnande tro.

En dag får han höra att Jesus är på väg ut ur Jeriko. Han kommer tillsammans med sina lärjungar och en stor hop människor. Det är liv och rörelse. En hop människor rör sig inte ljudlöst. Bartimaios kan ingenting se. Men han kan ropa. Och det gör han, högt och ljudligt: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Gång på gång. Folk i närheten försöker tysta honom. Då ropar han ännu högre: ”Davids son, förbarma dig över mig!” Det är inget ofar­ligt rop. ”Davids son”, det är ju den befriare som folket hopas på. Det kunde bli gnistan för att tända upproret mot förtryckarna. Dessutom är det ofta pinsamt med en människa som ropar högt. Men Bartimaios låter sig inte tystas.

Och det märkliga händer. Jesus stannar upp. Hela folkhopen måste göra halt. Je-sus har hört Bartimaios´ rop och kallar honom till sig. Några skyndar fram till Bartimaios och säger: ”Var lugn. Stig upp, han kallar på dig”. Och Bartimaios tve­kar inte. Han kastar av sig manteln och springer fram till Jesus. Fortfarande ser han ingen­ting, men han hör Jesu fråga: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Rakt och enkelt ber han: ”Rabbouni, gör så att jag kan se igen”. Då säger Jesus: ”Gå, din tro har hjälpt dig”. Genast kunde mannen se och följde Jesus på vägen.

Berättelsen om hur Bartimaios botas från sin blindhet är inte bara ett läkedomsunder. Det är också berättelsen om hur människan blir frälst. Som Bartimaios blev botad, så blir människan frälst.

Bartimaios måste ha hört talas om Jesus. Och det han hört har väckt en begynnande tro. Ty tron får människan genom att höra och låta det hon hört slå rot. Också många andra har hört om Jesus. Också i vår tid. Det skrivs ständigt nya böcker om denne man. Han dyker upp där man minst anar det. Men ingen får riktigt grepp om honom. De flesta skyndar vidare, några blir nyfikna, rentav intresserade, men håller det på avstånd. Många skulle gärna vilja ha hans hjälp, på ena eller andra sättet, men de aktar sig för att komma för nära. De avvaktar för att se hur det hela utvecklar sig. Det skulle inte falla dem in att göra sig som Bartimaios. Att ropa högt! Nej, tänker den för­siktige, det är för riskabelt. Och vad skall människor tänka?

Men Bartimaios ropade. I sin nöd och med den tro han hade, hur liten den än var. Hans nöd och hans tro samverkade. Och han lät sig inte tystas ner. Var­ken av välmenande råd utifrån eller av de inre viskande rådgivarna som säger: Akta dig, så att du inte blir besviken… Man kan ju ändå inte veta säkert… Andra röster säger varnan­de: Ger du honom ett finger, så tar han hela handen.

Då får han ett gott råd av lärjungarna: ”Var lugn. Stig upp han kallar på dig.” Det är vad kyrkan gör. I en enda mening ser vi vad kyrkan gjort och gör genom hela historien. Hon visar väg till Jesus. Vid ett annat tillfälle var det Maria som gav rådet: ”Gör som han säger er”. Den troende sitter inte kvar i sin nöd och grubb­lar. Tron tar chansen. Bartimaios kastar av sig man­teln. Trots att han inte kan se springer han fram till Jesus. Och när Jesus frågar vad han vill, då formulerar han sin bön: ”Rabbouni, gör så att jag kan se igen.” Så gör tron.

Det är så enkelt att man måste vara som ett barn för att handla därefter. Många kämpar och sliter med sina liv. För att få ekonomin att gå ihop. För att fostra bar­nen och hålla ihop familjen. För att må så bra som möjligt. Många försöker bli moraliskt bättre människor och få ett rikare andligt liv – och glömmer det enklaste, trons ABC – vi kan inte frälsa oss själva. Men det vi själva inte kan, det gjorde Gud, när han sän-de Jesus. Om honom säger aposteln: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”.

Så enkelt och så svårt är det. Den som ber är räddad. Att åkalla Jesu namn är både det nya livets början och dess fullbordan. Bartimaios fick sin syn, men därmed blev han också lärjunge och följde Jesus på vägen. Han gjorde inte som många gör när de fått hjälp i nöden. De tar sin gåva, vänder ryggen till Gud och fortsätter livet som förut.

Bartimai­os och alla lärjungar får lära sig att upprepa samma bön i varje nytt vägskäl, i varje svårig­het, i varje frestelse, i varje framgång, i varje motgång, varje gång vi kommit ur kursen eller förlorat Jesus ur sikte. Samma bön upprepas ständigt, både i kyr­kans liturgi och i hjärtats kammare. Kanske i den form den senare fått, den så kallade Jesusbö­nen: Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare. Den kan förenklas till ett enda ord: Jesus.

    Både nybörjaren och den erfarne ber samma bön. Område efter område av den troendes liv läggs under Kristi herravälde. Varje andetag blir en bön och därmed en öppen dörr för Jesu Ande. Och när det inte finns något annat än denna bön i hjärtat, då är denna människas berät­telse fullbordad, då är hon frälst.

    Amen.