– Ef 4:1-6 Ps 24:1-4b,5-6 Luk 12:54-59 –

”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” 

Indirekt hänvisar Jesus till samvetet, ”människans hemligaste centrum och helge­dom”. I sitt samve­te har människan redan svaret, när hon låter samvetet upplysas.

Samvetet känner igen sanningen i Jesu ord och hans kyrkas un­dervis­ning. ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.”

Aposteln har fått del av detta ljus. I fjärde kapitlet av Efe­sierbre­vet drar han konsekvenserna av det ljus han vittnat om i de inledande kapitlen.

Ödmjukhet, mildhet, fördragsamhet, tålamod, kärlek och frid – lem­mar­na i Kristi kropp leds av det ljus de lärt sig av honom som nu är krop­pens huvud.

Enhet skall inte ”uppnås”, det blir en människoproducerad och ständigt hotad enhet. Den enda hållbara enheten är den som är given som en gå­va.

Den skall ”bevaras”. ”En är Herren, en är tron, ett är do­pet, en är Gud och allas fader.”

Ögonen öppnas för den Gud ”som står över allting, ver­kar genom allt och finns i allt” – Fadern och Sonen och den helige Ande.

Fadern, den upphöjde och oåtkomlige. Sonen, som verkar ge­nom allt och sam­man­fattar allt. Anden, som gör levande, fullbordar och är när­var­an­de i allt.

I den heliga eukaristin går vi in i och blir delaktiga av hela Kyrkans ”sam­­ve­te”.

De troende får Andens hjälp att besvara Jesu fråga: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?”