– Gal 3:7-14 Ps 111:1-6 Luk 11:15-26 –

Påven Johannes XXIII sammankallade Andra Vatikankonciliet för att kyrkan skulle förkunna Kristus som folkens ljus. Det är Kristi härlighet som skall avspegla sig i kyrkans ansikte. Endast så blir hon ett tecken och ett redskap för föreningen med Gud och för he­la mänsklighetens enhet. 

Abraham blev välsignad genom att han trodde på Guds löfte. Han förklarades ”rättfärdig” genom sin tro. Hans välsignelse skul­le spridas till alla folk.

Detta tillämpas av Paulus på alla dem som tror. Det handlar inte om att förtjäna rättfärdighet genom att följa lagen. I Kristus är vi förklarade rättfärdiga. Att tro på honom är att få del av hans rätt­färdighet, som också ger oss Anden.

Det eliminerar inte kampen, men den ändrar karaktär. Den krist­ne kämpar inte för att uppnå ett högt mål, utan för att helt och hål­let tas i besittning av den gåva som redan är oss gi­ven.     

En fiende har blandat sig i leken. När fienden släpps in i hjär­tat blir det ett rike som är ”i strid med sig självt”. När kyrkan släpper in falska läror löper hon samma risk, att komma ”i strid med sig själv”.

Med sin Ande, ”Guds finger”, driver Jesus ut demonerna. Den befrielsen har de troende redan del av, men de förlorar den när de öppnar dörren och ger rum för onda, världsliga och bekymra­de tankar.

När lärjungen ”vaktar sin gård med vapen i hand, får hans ägode­lar vara i fred”. De andliga vapnen är bön, läsning, de heliga sak­ra­menten. 

Vaksamhet och kampberedskap behövs hela tiden, men vi käm­par inte för att ta något i besitt­ning, utan för att förbli i det rike som har getts oss som en gåva genom tron. ”När jag har mycket bekymmer i mitt hjärta, då gläder din tröst min själ.” 

Vi firar det i varje eukaristi.

Vårt Amen efterfrågas, men det är ett Amen till en gåva.