– Job 1:6-22 Ps 17:1-3,6-7 Luk 9:46-50 –

”Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!”

Jobs reaktion på det som drabbar honom tycks strida mot de frågor, den klagan och de anklagelser som skall följa i de kom­man­de kapitlen. Här tycks allt redan vara klart.

Läsa­ren får höra det redan i bokens förs­ta ka­p­i­tel.

Ordet får inte användas på ett ”billigt” sätt, allra minst visavi den som drabbats av lidande. Ändå står orden som ett vittnesbörd om den frihet som väntar den som funnit överlåtelsens och förtrös­tans ­hemlighet, den som kan be­jaka och tacka för allt, både motgång och framgång.

Barnet som Jesus ställer fram som föredöme personifie­rar denna förtröstan. Överlåtelsens hemlighet.

När Hieronymus utlägger profeten Jesaja ser han honom redan som en evan­gelist och en apostel. Han vet att profeten pekar fram­åt, även om det ännu bara sker i bilder och antydningar.

Är det därför Benedictus kan säga att brodern skall ”lyda av kär­lek och i förtröstan på Guds hjälp”? Det sta­vas överlåtelse. Den sker med blicken på den korsfäste.

Cassianus skulle känna igen det som ”hjärtats renhet”, det hjärta som bevaras rent från ovidkommande krafter, för att styras av kärleken och som inte glöm­mer slutmålet, Guds rike.

Jobs ord kan låta överfromma, men de kan upprepas och ”idiss­las” som en bön.

”Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!”