– 1 Kor 12:31-13:13 Ps 33:2-5,12,22 Luk 7:31-35 –

Som pärlan i de gudomliga skrifternas åker är kärlekens höga visa. Finns någon som inte fångas av dess ljus? Pärlan fascinerar och loc­kar, men avslöjar ock­så allt som ännu saknar det fullkomliga. 

Till exempel de barnsliga som aldrig är nöjda.

”Kärleken är tålmodig och mild.” Kanske har vi sett skymten av det hos någon. Men kärleken är svår att fånga i ord.

Därför måste Paulus först beskriva vad kärleken inte är. Inte stridslysten, inte skryt­sam och uppblåst. ”Den brusar inte upp, den vill ingen något ont.”

Så gör han ett nytt försök: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”.

Det är inte ett abstrakt begrepp som beskrivs. En bild skymtar fram, en ikon, Jesu Kristi ansikte.

Aposteln hade sett hans ansiktes ljus på Damaskusvägen. Därmed vet han vart vi är på väg. ”När det fullkomliga kommer, skall det begränsa­de förgå.” Än så länge ser vi ”en gåtfull spegelbild;” Men ”då skall vi se ansikte mot ansikte”.

Inte bara som en fullständig kunskap om Guds ansikte. Också ”Guds kunskap om mig” skall ”bli fullständig”.

Tron och hoppet sträcker sig mot det som skall bestå. Den som lever av och i hans kärlek blir själv förvandlad.

Avbilden är på väg att för­vandlas till likhet.

Den heliga eukaristin är förvandlingens både källa och kulmen.