1 Kor 12:12-14,27-31a Ps 100 Luk 7:11-17

Dagens läsningar är inte valda för dagens helgon, den heliga Hil­degard av Bingen, men de uttryc­ker väl hennes förhållande till allt skapat, inte minst hennes fascination över människans kropp.

Paulus vittnar om tron på att vi är lemmar i Kristi kropp. När Jesus uppväcker änkans son i Nain, triumferar hans makt över kroppslig död och förgängelse.

För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann ho­nom i den, i stenar, i djur och växter, framför allt i människan, samtidigt som hon visste att Gud står över allt. Hon var inte pan­teist. Hon såg, förun­d­­rades, men tillbad Gud, honom allena.

Hennes förmåga att se och alla hennes andra gåvor hade for­mats av Skriften, av litur­gin och av kyr­ko­fä­derna.

Hon var gripen av kärlek till Gud och till hans kyrka och kunde ald­rig se sig mätt på den skapade världens skönhet.

Hildegard kunde tala om samlivet mellan man och kvinna som ett ska­pelsens mysterium, nästan som ett föregripande av ”kroppens teologi” hos påven Johannes Paulus II.

Men Hildegard av Bingen (1100-talet) var också kontroversiell och upp­höjdes först 2012 till kyr­ko­lärare av sin landsman Bene­dikt XVI.

Mot slutet av sitt liv kom hon i konflikt med sin biskop, som under en tid förbjöd både sakrament och liturgisk sång i klostret. Genom list, uthållighet och ödmjukhet fick hon dock biskopen att änd­ra sitt beslut.

En röst i vår egen tid ber om hennes förbön: ”Be för alla kvin­nor och män som i vår tid söker mening och sammanhang, att de, som du, får ana det som inget öga har sett och inget öra hört, det paradis som Gud har skapat oss för.”