Kortpredikan S. Hildegard, jungfru, abbedissa, kyrkolärare
1 Kor 12:12-14,27-31a Ps 100 Luk 7:11-17
Dagens läsningar är inte valda för dagens helgon, den heliga Hildegard av Bingen, men de uttrycker väl hennes förhållande till allt skapat, inte minst hennes fascination över människans kropp.
Paulus vittnar om tron på att vi är lemmar i Kristi kropp. När Jesus uppväcker änkans son i Nain, triumferar hans makt över kroppslig död och förgängelse.
För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann honom i den, i stenar, i djur och växter, framför allt i människan, samtidigt som hon visste att Gud står över allt. Hon var inte panteist. Hon såg, förundrades, men tillbad Gud, honom allena.
Hennes förmåga att se och alla hennes andra gåvor hade formats av Skriften, av liturgin och av kyrkofäderna.
Hon var gripen av kärlek till Gud och till hans kyrka och kunde aldrig se sig mätt på den skapade världens skönhet.
Hildegard kunde tala om samlivet mellan man och kvinna som ett skapelsens mysterium, nästan som ett föregripande av ”kroppens teologi” hos påven Johannes Paulus II.
Men Hildegard av Bingen (1100-talet) var också kontroversiell och upphöjdes först 2012 till kyrkolärare av sin landsman Benedikt XVI.
Mot slutet av sitt liv kom hon i konflikt med sin biskop, som under en tid förbjöd både sakrament och liturgisk sång i klostret. Genom list, uthållighet och ödmjukhet fick hon dock biskopen att ändra sitt beslut.
En röst i vår egen tid ber om hennes förbön: ”Be för alla kvinnor och män som i vår tid söker mening och sammanhang, att de, som du, får ana det som inget öga har sett och inget öra hört, det paradis som Gud har skapat oss för.”