– 1 Kor 6:1-11 Ps 149:6a,9b Luk 6:12-19 –

Paulus förväntar sig mycket av de kristna, men han har goda skäl till det. De har ”hel­­gats och gjorts rätt­färdiga genom her­ren Jesu Kristi namn och genom Guds Ande”.

I Korinth har man dragit sina vardagliga tvis­ter inför världslig dom­­stol. ”Ni bor­de skämmas!” säger en upprörd apostel.

De heliga, som enligt aposteln skall ”döma världen”, låter sig själva ställas inför världslig domstol. Vi borde gråta. Och göra bot.

Apostelns reaktion kan ses i ljuset av dagens evangelium, där Jesus föregri­per vad som skall hända.

Jesus går upp på berget. Hela natten igenom ber han. När det blir dag samlar han sina lärjungar och utväljer de tolv. Därefter går han ner på slätten.

Natten på berget föregriper hans påsk, hans död och uppståndel­se. Upp­­höjel­sen börjar redan på korset, i dödens natt. Den full­bor­das i uppståndelse och himmelsfärd, antytt genom att det sker ”på berget”, i ett möte mellan Fadern och Sonen.

Kyrkans och sakramentens kraft växer fram ur hans död och upp­­stån­delse, samma kraft som Jesus ”hämtade” när han ”nat­ten ige­nom bad till Gud”.

Den kraften förmedlas genom dem som har del i det apostoliska upp­draget, för att också de skall kunna helga de troende.

Ett liknande mönster gäller den enskilde. Dagens beslut avgörs i nat­tens bön. 

Allt har sin källa i det som hände på berget, där Jesus bad till Fa­dern natten igenom.