– 1 Kor 2:1-5 Ps 119:97-102 Luk 4:16-30 –

Paulus påminner de troende i Korinth hur de kom till tro. Det var inte genom ”förkrossande vältalighet och vishet”. Tvärtom. Apos­teln var ”svag och rädd och full av ängslan” när han uppträdde bland dem. Deras tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.

Det gällde också innehållet i hans förkunnelse. Det enda han ville förkunna var den korsfäste Kristus.

De som kräver att den korsfäste skall stiga ner från korset och be­visa att han är Messias förblir blinda.

’Så länge världen ser ut som den gör, kan jag inte tro på en barm­­härtig Gud…’

Det är samma mönster i Nasarets synagoga. Först är de visserli­gen imponerade av hans ”ljuvliga ord”, men när han berättar om hur Guds profeter sändes till hedningar, men lät det egna folket hungra eller förbli sjuka, driver de ut honom ur synagogan.

Glädjebudet når de fattiga. De blinda får sin syn och de förtryckta frihet.

Människan måste tydligen höra till de ”fattiga”, ”fångna”, ”blinda” och ”för­tryckta” för att höra vad profetian säger och få del av trons kraft.

Benedictus vet det och beskriver vägen till insikt i sitt kapitel om ödmjuk­he­­ten.

Den ödmjuke hör och förstår: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllel­se inför er som hör mig”.