– Jer 1:17-19 Ps 71:1-4a,5-6b.15ab,17 Mark 6:17-29 –

Johannes Döparens martyrium uppfattas lätt som obehagligt och pin­samt. Hero­dias har inte glömt vad Johannes sagt om hennes otillåtna äkten­skap med Herodes. Hans feghet gör honom till hennes medbrottsling. Hämndlystnad styr hennes handlande.

Elia förföljdes av drottning Isebel. Profeten Jeremia klagar, men är gjord till ”en fast stad, till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot dess präster och mot folket i allmänhet”.

Vi kan inte hindra de onda makterna att agera, i kyrkan och i värl­den. De triumferar när de tillåts ocku­pe­ra hjärtat och styra våra handlingar.

Det behöver inte ske. Människan har frihet att välja vad hon släp­per in i hjärtat.

Den som söker vägledning i Guds ord gör en upptäckt. Någon käm­par med oss och för oss. Herren är med och han är starkare, även om kampen tycks skoningslös.

Johannes Döparens martyrium var inte ett nederlag utan en se­ger. Johannes blev ”sanningens och rättvisans martyr”.

Hans födelse var sammanvävd med Jesu födelse. Hans död fö­re­griper Jesu död och uppståndelse.

I eukaristin dras vi in i samma mysterium.

I denna mässas slutbön får vi höra att eukaris­tin ”förenar våra eg­na lidanden till en oupplöslig enhet med Jesus Kristus, vår Her­re”.

Det bekräftar vad profeten Jeremia fick höra: ”Var inte förfärad… jag gör dig till en järnpelare och en kopparmur… ty jag är med dig, säger Herren, och jag vill hjälpa dig”.