– Upp 21:9b-14 Ps 145:10-13b,17-18 Joh 1:45-51 –

Kyrkan firar apostlarna, en efter en, utspridda över året.

Kyrkofadern Chrysostomos förundras över att dessa olärda män, utan makt och inflytande, kunde övertyga lärda och mäktiga, folk efter folk, i land efter land.

I apostlarnas kallelse ser vi grundmönstret till varje kal­lelse.

Natanael, som identifierats med Bartolomaios, blev kal­lad genom att bli ”sedd”. ”Jag såg dig under fikonträdet,” sä­ger Jesus.

Det är svårt att på allvar våga sig ut i livet utan att ha blivit ”sedd” med kär­lek. Det är naturens ordning. Föräldrarnas gudagivna upp­gift.

Men så ser också den andliga kallelsen ut, kallelsen att bli ska­pad på nytt, eftersom den första skapelsen har skadats.

Någon ser på mig med kär­lek. Någon vil­l mig. Någon vill mig väl. Nå­gon vill mitt högsta goda, vilket, enligt fäderna, är kontempla­tio­nen, förmågan att se.

”Jag såg dig…”, säger Jesus. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.”

Kyrkan förblir apostolisk. Också däri att alla kallelser kan känna igen sig i apostlarnas kallelse.

De troende har i sina olika kallel­ser bli­­vit ”sedda”, för att i sin tur se på människorna med Kristi ögon.

På väg mot slutmålet där vi ser alla och allt, ansikte mot ansikte.