– Am 3:1-8; 4:11-12 Ps 5:5-8 Matt 8:23-27 –

Profeten ger exempel på en av tillvarons grundlagar, den om or­sak och verkan. ”Ryter ett lejon i skogen, om det ej har funnit nå­got rov? Faller en fågel i snaran på marken, om inget garn har bli­­­vit utlagt för den?”

Allt som finns och allt som händer har en orsak. Måste då inte allt­­sam­mans, hela universum, också ha en or­sak? Men en orsak som själv är evig och utan or­sak? – Alternativet vore en ”evig ma­te­­ria”, den konsekven­ta ”materialismen”. Tron bekräftar tanken och be­kän­ner att Gud i be­gynnelsen har skapat allt ur intet.

Den materiella verkligheten styrs av lagar som vi kan iaktta, men ba­kom alltsammans finns en evig och oska­pad källa och orsak till allt, det filoso­fin kallar Gud.

Katekesen säger: ”Gud är den första (oskapade) orsaken som ver­kar i och ge­­nom de andra (skapade) orsakerna”. Aposteln sä­ger: ”Han står över allting, verkar genom allt och finns i allt”.

Profeten tillämpar det på Israels folk som skapats och utvalts av Gud, men som begått en rad missgärningar, vilket obön­hörligt får följ­der. A­mos fick tyvärr rätt. Trettio år senare drab­bades Nordri­ket av förödel­se.

Profetens budskap ligger i hans uppmaning: ”Bered dig, Is­rael, att möta din Gud”.

Evangeliet vittnar om hur den ”oskapade orsaken”, Gud, ligger och so­ver i båten. Gud har blivit människa och en människa blir trött och be­höver sova.

Så reser han sig upp och befaller vindar och vågor så att det blir ”a­ll­­­­­­­de­­les lugnt”. Han visar sig star­kare än både vindarna och sjön. Star­kare än alla ”skapade” orsaker.

Genom sin påsk visar han sig barmhärtigare än de ”lo­giska” följ­derna av män­­­niskans alla missgärningar.

Själv frågar han: ”Varför är ni rädda, ni trossvaga?”