– 2 Tim 1:1-3,6-12 Ps 123:1-2 Mark 12:18-27 –

Bonifatius växte upp i ett kloster i England men begav sig till Tyskland för att förkunna evangeliet. Hans mödor bar frukt och han räknas som Tysk­lands apostel. Han dog som martyr 754. Kyr­kan är ett skepp, säger han, som ständigt ska­kas av pröv­ningarnas vå­gor. ”Hon får inte överges, hon måste sty­­ras.”

Det är samma anda som när Paulus uppmanar sin lär­junge Timotheos att blåsa liv i den nådegåva som finns i honom sedan Paulus lagt sina hän­der på honom. Nådegåvan fung­e­rar alltså inte automa­tiskt. Nåden efter­frågar människans samver­kan.

”Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” Paulus uppmanar honom: ”Lid för evangeliet du ock­så”, men så tillägger han: ”med kraften från Gud”.

Bonifatius säger: ”Sanningen kan visserligen mattas men aldrig beseg­ras eller bedras. Därför tar vårt trötta sinne sin tillflykt till honom som genom Salomo har sagt: Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta och för­lita dig inte på ditt förstånd. På alla dina vägar må du tänka på honom, så skall han göra dina stigar jämna.”

Samverkan reduceras inte till en psykologisk teknik. Allt har sin källa i Kristi uppståndelse. ”Kristus har dragit liv och oförgänglighet fram i lju­set genom evange­liet.”

Jesus hade redan sagt det i sitt svar till saddukeerna: ”Gud är inte en gud för döda utan för levan­de.”

Bonifatius säger: ”Låt oss lita på honom som lagt bördan på oss. Det vi inte kan bära av egen kraft kan vi bära genom honom som är allsmäktig och som säger: Mitt ok är ljuvt och min börda är lätt.”