– 2 Pet 3;11b-15a,17-18 Ps 90;2-4,10,14,16  Mark 12:13-17 –

Maria Elisabeth Hesselblad föddes 1870 i Västergötland. Hon ut­vand­rade till USA och leddes till ”den ka­tol­ska sanningens full­het”.

Hon plågades av både sjukdom och motgångar, men beva­rade sitt hjär­­ta rent.

Hon grundade en refor­merad gren av birgittinorden och för­de den till Birgit­tas land, i bön om att hela Sverige skulle återfö­ras till den katols­ka tron.

Petrus talar i första läsningen om den yttersta tidens katastrofer och varnar för att lockas av de ogudaktigas villfarelser. Psalmis­ten säger: ”Vårt liv är möda och fåfänglig­het, det går snabbt för­bi”.

Det låter ”pessimistiskt” och lockar oss att bli ”naiva” optimister.

Finns det en väg som är både realistisk och hopp­full?

Vägen skymtar i Jesu ord: ”Ge kejsa­ren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Att ”ge kejsaren vad kejsaren till­hör” är att glädjas över allt gott, skönt och sant i denna värld, över Guds ano­ny­­ma närvaro i samhälle och i hela skapelsen.      

Att ”ge Gud det som tillhör Gud”, är insikten att kärleken aldrig kan skil­jas från sanningen och därmed låta allt infogas i den övergripande och go­da ordningen.

Det leder till nödvändig realism och vaksamhet. ”Var på er vakt, så att ni inte dras med i villfarelse och förlorar fotfäs­tet. Lev heligt och fromt på alla sätt. Väx till i nåd och kun­skap.”

Den heli­ga Maria Elisabeth ”älskade den kors­fäs­te Kristus med brinn­an­­de kär­lek”.

I den heliga eukaristin skymtar den förnyade skapelsen fram, ”nya him­lar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Det är hoppet.

I bönen över offergåvorna ber vi: ”låt detta rena offer på jungfrun Maria Elisabeths högtidsdag i våra hjärtan tända den eld som du vill skall brin­­­na i världen”.