2 Mos 24:3-8 Ps 116:12-13,15-18 Heb 9:11-15  Mark 14:12-16, 22-26

 

Närvaro, offer, utbyte

Vi har firat de stora kristna högtiderna, jul, påsk och pingst. Därmed har vi firat hela Jesu jordiska liv och gärning, ett verk som skulle fortsätta genom hans apostlar. Jesus lämnade inte en skriven rad efter sig. Där­emot lämnade han en måltid som arv, den måltid som in­stiftades da­gen före hans lidan­de. Den unga kyr­kan förstod att denna måltid, den heliga eu­karistin, var en fortsättning och en slags förlängning av hans tid på jorden, en när­varo som kul­mi­­nerade i hans offer på korset.

       Vår påve Franciskus har sagt: ”Je­sus har offrat sig frivilligt på korset. I varje eukaristi når hans offer än­da till oss.” Hans blod för våra synder rann fram ur hans uppstungna si­da. Det rinner fram och fyller kalken i varje eukaristi. Det ”når ända till oss”, som påven utryck­te det. Euka­ris­tin gör Kristi offer närvar­ande på altaret i varje mässa, genom hela historien, varje dag, jorden runt. Det över­går alla mänskli­ga försök att nå fram till Gud. ”Inget annat folk har gu­dar som är det så nä­ra som vår Gud är oss nära”, säger redan Mose i det Gam­la för­bundet. ”Hur mycket mer måste då in­te blodet från Kristus, rena våra samveten från döda gärningar”, hörde vi i andra läsning­en. Jesu närvaro är verklig. Det är han själv. Hans kraft och nåd är levande och ny, i var­je mässa.

        Visst – det hela är ofattbart. Kyrkan har själv aldrig menat sig förstå mysteriet. Hon tror, förundras och bävar, hon jub­lar och tillber. Hon är omutlig i att hålla fast tron på detta un­derbara sakrament utan att ”förandliga” närvaron. Redan från början var det ju en anstöt för många. Kyrkans tro på eukaristins närvaro är inte rigiditet el­ler dogmatism. Hon håller fasta vid tron därför att hon vet att hon be­höver den. Utan eu­ka­ristin kan hon inte leva. Den unga kyr­kan upptäckte suc­cessivt eukaristins outtömli­ga ri­ke­dom och kraft. Kato­li­ken går inte i mässan som något extra. Det är eukaristin som gör henne till kristen. Det är eu­ka­ristin som skapar kyr­kan.

        De första kristna läste det gam­la förbundets skrifter i ett nytt ljus. De förstod att eu­ka­ristin var antydd och förebådad i både ord och handlingar. Vi hörde i första läsningen hur Gud ingick för­bund med Israels folk vid Sinai berg. Mose är medlaren mellan Gud och hans folk. Han förkunnar först för folket ”alla Herrens ord och föreskrifter”. Folket lo­var att vända sig bort från alla andra gudar och vara honom exklusivt tro­gen. Her­ren, å sin sida, lo­var att göra folket till sitt folk, att leda och beskydda det. Det är första skedet i för­bundet. Vi kän­ner igen denna ”struktur” i mäs­sliturgins förs­ta del, or­dets liturgi, där för­sam­lingen lyss­nar till Herrens ord och bekänner sin tro på det ord som förkunnats. Så långt gör kyr­kan det hon fått i arv av det första förbundet.

Men redan Mose gjorde något mera. Han bygger ett altare åt Herren vid bergets fot. På detta altare offras brännoffer och slakt­offer till tackoffer åt Her­ren. Blodet från dessa djuroffer stänktes i två riktningar, dels på alta­ret, som representerar Gud, dels på folket. Mo­se säger: ”Se, detta är för­bundets blod, det förbunds som Herren har slutit med er”. Offer av djur och talet om blod låter för många primitivt, men blodet bety­der i bibeln själ­va livet. Att utgjuta någons blod är att beröva någon livet. Att vara blodgiva­re är att ge liv. Re­dan det första förbundet handlar om själva livet.

Hebreerbrevet undervisar om det nya förbundet. Kristus är översteprästen, som inte längre offrar kalvars och bockars blod, utan frambär sig själv som offer. Frivilligt, ”i kraft av sin ande”, av kärlek, ger han sitt liv för att åter förena alla människor med Gud. Blodet från bockar och tjurar helgar och re­nar i yttre mening, säger Hebreer­brevet, medan blodet från Kristus ”renar våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden”.

Kristi offer på korset skulle inte stanna i det förflutna. Eukaristin är inte ett fotografi av offret på Golgota. Det fanns en tydlig nyhet i Jesu ord den där kvällen före hans lidan­de. ”Detta är min kropp, detta är mitt blod…”. Kyr­kan tror på sin Herres ord. Hon vet att hans ord är pålitliga och ge­nom Anden livgiv­an­de. Brödet och vinet för­vandlas till Kristi kropp och blod. Prästen repre­senterar Kristus. Han tar Kristi ord i sin mun och säger: ”detta är min kropp, detta är mitt blods kalk, det nya och eviga förbun­dets blod”. Kyrkan tror sig inte kunna förklara detta under, men hon litar på att Kristus menar vad han sä­ger. ”Kän­sel, smak och ögon intet här förmår. Men min tro bekänner det jag ej för­står”, säger en av his­toriens skarpaste hjärnor, Thomas av Aquino.

        I den heliga eukaristin sker ett underbart utbyte, där de troende själva dras in. Vi är inte bara åskådare till ett mirakel, förvandlingen på altaret. Vi får del av hans kropp och blod, för att bli lemmar i hans kropp, så att hans blod kan rinna i våra ådror och vi bli del­aktiga av hans gudomliga natur. Han ger och gör sig till föda och näring för vår hunger och svag­het, i ett nytt och evigt för­bund. Av oss själva är vi dödliga och förgängli­ga. Han gör oss odödliga och heliga. Det är inte ett pris för de duktiga och rättfärdiga, utan medicin och näring för svaga och syndare. Men det är också en kallelse till helighet. Ibland får man som präst höra: ’Fa­der, jag är inget hel­gon’. Det är inte det som är problemet. Problemet är att vi inte vill bli helgon.

Brödet och vinet förvandlas för att vi skall för­vandlas, så att vi kan frambära våra liv åt Gud och i tjänst åt vår nästa. Men inte längre i egen kraft, utan i kraft av hans kropp och blod i oss. ”Inget annat sakrament är så hälsobringan­de”, säger Thomas av Aquino. ”Här renas vi från syn­derna, här växer dygderna och själen mättas med en mängd nådegåvor”. Vi får del av Kristi kropp och blod, frukten av hans självutgivande kärlek, för att vi själva skall kunna ge ut oss i kärlek till Gud och till vår nästa. Därför har Kristi offer i eukaristin en fort­sättning i våra liv. Vi ber i den euka­ristiska bönen: ”Må han full­komna oss till en evig of­fer­gåva åt dig”.

Kyrkan frambär Kristi offer för levande och döda, för att det skall komma alla till go­do och infogas i det Nya Förbundet. Därför ber Kyrkan just i mässan för alla människor och för hela världens frälsning. I den heliga mäs­san finns källan för den försoning som hela världen suckar och längtar efter. Utan detta offer är all vår möda förgäves. I euka­ristin finns källan till alltings för­vandling.

”Hur skall jag löna Herren alla hans välgärningar mot mig?” frågade vi i responsorie­psalmen, och psalmen lade själv svaret i vår mun: ”Jag vill taga frälsningen bägare och åkalla Herrens namn”.

       Med Thomas av Aquinos ord i dagens kollektbön ber vi till Kristus: ”Låt oss med sådan vörd­nad fira din kropps och ditt blods mysterier, att vi ständigt får er­fa­ra din åter­lösnings fruk­ter i vårt liv”.

    Amen.