Jud v.17,20b-25 Ps 63:2-6 Mark 11:27-33

Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologe­ter. Med för­nuf­tiga argument försvarade han tron och kyrkan mot ont förtal.[1] Han vägrade fri­modigt att ”offra till gu­dar­na”, trots att martyriet väntade den som vägrade. Han gjorde det med glädje. 

”Ni skall bygga ert liv på er allraheligaste tro”, läser vi i Judas brev, en av de kortare texterna i Nya Testamentet. Vi skymtar trons dyrbara inne­håll, det vi tror på (fides quae).

För att denna tro skall bli vår behövs den personliga tron, det som ges människan när hon, ledd av Anden, med förnuft och vilja be­jakar trons gåva, den tro varmed hon tror (fides qua). 

I evangeliet hör vi hur människan kan stå emot och håller tron borta. De som frågar efter Jesu fullmakt me­nar sig redan veta. De vill inte tro. De får inget svar.

Tron, däremot, växer. Den förblir i hoppet. Den ”ser fram mot att Kristus skall förbar­ma sig” och håller sig kvar i Guds kärlek.

Tron upptäcker alltmera av den ”allraheligaste tron” på Jesus Kris­tus: ”Hans är härligheten, storheten, styrkan och makten, före all tids början, nu och i all evighet, amen”.

Vi känner igen denna tro i den eukaristiska bönens avslutande doxologi: ”Ge­nom honom och med honom och i honom tillkom­mer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet i alla evigheters evighet. Amen”.

Vår allraheligaste tro.

---

[1] Hans apologier finns på svenska, Artos förlag: Justinus Martyren.