– Apg 25:13b-21 Ps 103:1-2,11-12,19-20b Joh 21:15-19 –

Paulus har yrkat på att få sin sak avgjord av kejsa­ren. Den rätten hade han som romersk medborgare.  

För Paulus fanns skäl att komma till Rom som inte var uppenbara för den världsliga över­heten. Her­ren hade sagt till honom att han skulle ”vittna i Rom”. Det som händer in­går i en större plan.

Också Petri liv ingår i denna plan. Han får höra: ”När du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill”. Roms roll i Kyrkans liv bygger på de bå­da apostlafurstar­nas kallelse i kyrkan och deras martyrium i den sta­den.

Guds plan efterfrågar apostlarnas överlåtel­se åt Guds plan. Herren har tagit denna mänskliga risk. Kyrkans väg genom histo­rien är långt ifrån alltid ren och uppbygglig, inte heller på­varnas.

I dialogen mellan Herren och Simon Petrus ser vi sambandet mellan person och ämbete, mellan per­son­­­­­lig överlå­telse och apostoliskt an­svar för kyrkan.

Kyrkan tve­ka­r in­te att ärligt berätta om hur de mänskliga redskapen har svikit. Inte minst Petrus. Ändå förnyar Herren hans uppdrag. Han tar inte tillbaka sin kallelse. Därför lämnar vi inte dem som fått det apos­toliska uppdraget. I varje mässa ber vi för vår påve och för vår biskop.  

Det som händer med Petrus är dessutom en spegel för varje kris­­ten. Det för­troen­de lärjungen får efterfrågar hans ständigt fördjupade över­låtelse, den kärlek han har fått som gå­­­­­­va.

Uppdraget och troheten är sammanvävda och förenade med svaret på Her­­­rens fråga: ”Älskar du mig?”   

Även om lärjungen har en motsträvig vilja. ”En annan skall föra dig dit du inte vill.” ”Gud är ännu mer förut­se­en­de och angelägen om sitt folks frälsning och väl­gång än vad vi själva är.” (Cassianus)

Endast Guds helige Ande kan villkorslöst förena min vilja med hans, lik­som So­nens vilja i den helige Ande är ett med Fa­derns.

”O du helige Ande kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”