Kortpredikan
– Apg 22:30; 23:6-11 Ps 16:1-2a,5,7-11 Joh 17:20-26 –
Paulus använder list. Inför stora rådet, som bestod av både fariseer och saddukeer, säger han: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta”.
Paulus vet att fariseerna tror på uppståndelse och ett liv efter döden, medan saddukeerna förnekar allt sådant. Det bröt ut ett gräl och blev ”ett väldigt ropande”.
Därmed räddas Paulus ur den akuta krisen. På natten får han höra av Herren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”.
I sin översteprästerliga förbön ber Jesus till Fadern: ”den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”. Det är den kärlek Fadern har älskat Sonen med ”före världens skapelse”, tillvarons innersta vibrerande centrum. Han ber att denna kärlek skall ta sin boning i hans kyrka och i lärjungarna.
Det kan bara ske genom Anden, som är denna kärlek. Därför är det för lärjungarnas bästa som han går bort och bereder väg för Anden: ”för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem”. Men det sker inte utan människans samverkan.
Därför ber vi om kärlekens Ande. Eftersom kärleken praktiseras med viljan ber vi i veckans kollektbön: ”att vår vilja kan behaga dig genom att bli ett med din”.
Antingen det sker dramatiskt som för Paulus, i nattens tysta bön, eller genom uthålligt tålamod i prövning och lidande.
I den heliga eukaristin, som är både offer och kommunion, ber vi att själva bli en offergåva som behagar Gud.
O du helige Ande, kom, tänd i oss din kärleks eld, så att vår vilja kan behaga dig genom att bli ett med din.