Apg 1:1-11 Ps 47:2-3,6-9 Ef 4:1-13  Mark 16:15-20

En hoppets och upphöjelsens dag – för människan

Kristi Himmelsfärdsdag är en upphöjelsens och triumfens dag – för människan. På­ven Leo den store (d. 461) förklarar varför: ”Vår ringa mänskliga natur upp­höjdes den­­na dag ända upp till Fa­derns tron”. Ingen examen, inget No­belpris, ingen mänsk­lig åtgärd, kan upphöja männi­skan högre än vad Kris­ti Himmels­färds dag gör. Ty denna dag upphöjdes människan till him­len. 

    Himlen hade stigit ner till jorden. Det skedde när jungfrun Maria blev havande och födde sin son, som var Guds eviga Ord. Hon gav honom hans män­sk­liga kropp och själ. Det var den män­­ni­skan som dog på korset, som uppstod från de döda och som denna dag inför apost­larnas häp­na blickar lyfts upp i höjden och tas ur deras åsyn. Vad de inte ser med sina ögon är att han förs ända upp till Faderns rike i him­len. ”Han gick in i själ­va himlen”, säger Hebreerbrevet. Den salige John Henry New­man, säger att de änglar som alltsedan syndafallet bevakat ingång­en till para­diset, sänker sina svärd och bugar som bara änglar kan buga sig. Änglar­na ser med ännu stör­re häpnad än apostlarna hur denna mänskliga kropp förs förbi dem själ­va än­da fram till Fadern. Till den kroppen hör alla de som tillhör ho­nom som lem­mar i hans kropp. New­­man kallar mysteriet den åter­lösta människans triumf. ”Vad är en män­niska att du Gud tän­ker på hen­ne?”, frågar psalmisten och får svaret: ”Med ära och härlighet krönte du henne.”

    Predikanten vet att detta låter otroligt för moderna öron, men det var minst li­ka o­tro­ligt för apostlarna och, som vi hörde, till och med för änglarna. Kristi Him­mels­färd förkunnar vad människan är kallad till, det eviga och saliga livet i ge­menskap med den Skapare som givit hen­ne livet. Kristus har gått i förväg för att bereda plats. Och han gör det genom att upphöja den mänskliga kropp som han an­tagit. Som en ”bör­jan till vår upp­hö­jelse”. Leo den Store sä­ger: ”Löftet ger oss inte bara arvsrätt till pa­ra­di­set. I Kris­tus har vi nått himlens höj­der. Med honom sitter vi på Faderns hög­­­ra sida.” Män­niskan förhärligas och görs gudomlig. Redan förnuftet sä­ger oss att vi inte kan nå ett så­dant mål på egen hand. Utan Kristus blir hoppet vagt, osäkert. Det dränks av jordiska löften om ome­del­bar tillfredsställelse. Tag bort him­len ur männi­skans liv och hon blir fånge i en dödens kultur. 

I Apostlagärningarna berättar evangelisten Lukas hur apost­larna ser Kristus lyftas upp i höjden och hur ett moln tar honom ur deras åsyn. Molnet symboliserar i bibeln Guds här­lig­het, den strålglans som omger Gud i hans rike, men som fortfarande är dold för människans öga. Jesus går in i denna här­lighet. Det är detta moln som leder Isra­els folk genom öknen och som överskuggar tabernaklet när de slår läger. Molnet uppfyller Salomos tempel. Sam­ma moln över­skuggar jungfrun Ma­ria när hon blir hav­ande, hon som är det nya tabernaklet. Ur ett moln hörs Faderns röst på förkla­rings­berget för de förskräckta lär­jungarna. Jesus återvänder till den här­lighet från vilken han har kommit. ”Jag kom från Fadern och trädde in i värl­den. Jag lämnar världen igen och går till Fa­dern”.

Men, och det är denna dags budskap, han återvänder inte på samma sätt som han kom. Av jungfrun Maria har han an­tagit vår mänsk­liga kropp och själ. Han lämnar inte kvar denna kropp, utan lyfter den ”högt över alla härs­­kare och mak­ter”. I Kristi him­mels­färd fullbordas inte bara hela hans verk. Människan skymtar målet för sitt eget liv, hur han upp­höjer vår bräck­liga mänskliga natur till härlighe­ten på Guds hög­ra si­da[1]. Vi har genom dopet och tron blivit lemmar i hans kropp, för att vi ”skulle få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före”[2]. Eller som vi bad i kollekt­bönen: ”Kristi him­melsfärd är början till vår upphö­jelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den här­lighet dit hen­nes huvud och Herre har gått före.” Tron på Kristi him­melsfärd är grun­den för vårt hopp. ”Kristus är vårt hopp”, säger aposteln.

Det betyder inte att leva världsfrånvänt och drömmande. Men vi har fått ett hopp, grundat i vår tro på Kristi himmelsfärd. Det är först när människan ser sitt himmelska mål, som hon också kan leva rätt på jorden och få hjälp i de lidanden och motgångar som obön­hörligt möter. Utan det­ta hopp går den mänskliga ekvationen inte ihop. Det är med detta mål i sikte som män­niskan kan förbli ödmjuk i framgången och stå fast i mot­gången. Hon vet att det bara är ett steg mellan henne och dö­den. Hoppet tar inte bort lidandet, men ger det riktiga pro­por­tio­ner. Aposteln säger: ”Jag me­nar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall upp­en­baras och bli vår”. De bästa vittnena om hoppet är martyrerna. Leo den store sä­ger att ”inget kunde för­skräcka dem, varken bojor, fängelse, landsflykt, svält, brand eller bett av vilda djur”. 

Låt oss be om tillväxt i hoppet.[3] Hos den som ångrar och sörjer över sitt kalla och ljumma hjär­ta väcks ett hopp. För den som vän­der om i bot och bön blir det him­mels­färd i miniatyr. Att gå till bikt är att fira himmels­färd. I enlighet med Her­rens löfte: ”Den som ödmjukar sig skall bli upp­höjd.” I hjärtat måste vi göra det dagligen. Den alltige­nom ödmjuke slås inte ner av något, han är redan i him­len.

    Vi firar eukaristi för att stärkas i hoppet. Den som hoppas har redan del i det han hoppas på, delaktig i den förhärligade Herrens kropp och blod. Över offergåvor­na i dagens mässa ber vi: ”Låt det­­­ta möte mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud”.

    Låt oss prisa Herren som givit oss detta hopp!

    Amen.

---

[1] Inskott för denna dag i första eukaris­tiska bönen.

[2] Pre­fatio­n för denna dag.

[3] I början av bönboken Oremus finner man böner om de gu­dom­liga dyg­derna, bland dem om hopp.

  ”Gud, jag sätter mitt hopp till dig. Genom Jesu liv, död och uppståndelse har du förnyat världen, och du skall en gång fullända den. Därför har mitt liv en mening och ett mål. Du håller vad du lovat, därför hoppas jag på förlåtelse och evigt liv, för mig och alla människor. Hjälp mig att alltmer leva av detta hopp.”