Kortpredikan
Apg 1:1-11 Ps 47:2-3,6-9 Ef 4:1-13 Mark 16:15-20
En hoppets och upphöjelsens dag – för människan
Kristi Himmelsfärdsdag är en upphöjelsens och triumfens dag – för människan. Påven Leo den store (d. 461) förklarar varför: ”Vår ringa mänskliga natur upphöjdes denna dag ända upp till Faderns tron”. Ingen examen, inget Nobelpris, ingen mänsklig åtgärd, kan upphöja människan högre än vad Kristi Himmelsfärds dag gör. Ty denna dag upphöjdes människan till himlen.
Himlen hade stigit ner till jorden. Det skedde när jungfrun Maria blev havande och födde sin son, som var Guds eviga Ord. Hon gav honom hans mänskliga kropp och själ. Det var den människan som dog på korset, som uppstod från de döda och som denna dag inför apostlarnas häpna blickar lyfts upp i höjden och tas ur deras åsyn. Vad de inte ser med sina ögon är att han förs ända upp till Faderns rike i himlen. ”Han gick in i själva himlen”, säger Hebreerbrevet. Den salige John Henry Newman, säger att de änglar som alltsedan syndafallet bevakat ingången till paradiset, sänker sina svärd och bugar som bara änglar kan buga sig. Änglarna ser med ännu större häpnad än apostlarna hur denna mänskliga kropp förs förbi dem själva ända fram till Fadern. Till den kroppen hör alla de som tillhör honom som lemmar i hans kropp. Newman kallar mysteriet den återlösta människans triumf. ”Vad är en människa att du Gud tänker på henne?”, frågar psalmisten och får svaret: ”Med ära och härlighet krönte du henne.”
Predikanten vet att detta låter otroligt för moderna öron, men det var minst lika otroligt för apostlarna och, som vi hörde, till och med för änglarna. Kristi Himmelsfärd förkunnar vad människan är kallad till, det eviga och saliga livet i gemenskap med den Skapare som givit henne livet. Kristus har gått i förväg för att bereda plats. Och han gör det genom att upphöja den mänskliga kropp som han antagit. Som en ”början till vår upphöjelse”. Leo den Store säger: ”Löftet ger oss inte bara arvsrätt till paradiset. I Kristus har vi nått himlens höjder. Med honom sitter vi på Faderns högra sida.” Människan förhärligas och görs gudomlig. Redan förnuftet säger oss att vi inte kan nå ett sådant mål på egen hand. Utan Kristus blir hoppet vagt, osäkert. Det dränks av jordiska löften om omedelbar tillfredsställelse. Tag bort himlen ur människans liv och hon blir fånge i en dödens kultur.
I Apostlagärningarna berättar evangelisten Lukas hur apostlarna ser Kristus lyftas upp i höjden och hur ett moln tar honom ur deras åsyn. Molnet symboliserar i bibeln Guds härlighet, den strålglans som omger Gud i hans rike, men som fortfarande är dold för människans öga. Jesus går in i denna härlighet. Det är detta moln som leder Israels folk genom öknen och som överskuggar tabernaklet när de slår läger. Molnet uppfyller Salomos tempel. Samma moln överskuggar jungfrun Maria när hon blir havande, hon som är det nya tabernaklet. Ur ett moln hörs Faderns röst på förklaringsberget för de förskräckta lärjungarna. Jesus återvänder till den härlighet från vilken han har kommit. ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern”.
Men, och det är denna dags budskap, han återvänder inte på samma sätt som han kom. Av jungfrun Maria har han antagit vår mänskliga kropp och själ. Han lämnar inte kvar denna kropp, utan lyfter den ”högt över alla härskare och makter”. I Kristi himmelsfärd fullbordas inte bara hela hans verk. Människan skymtar målet för sitt eget liv, hur han upphöjer vår bräckliga mänskliga natur till härligheten på Guds högra sida[1]. Vi har genom dopet och tron blivit lemmar i hans kropp, för att vi ”skulle få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före”[2]. Eller som vi bad i kollektbönen: ”Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före.” Tron på Kristi himmelsfärd är grunden för vårt hopp. ”Kristus är vårt hopp”, säger aposteln.
Det betyder inte att leva världsfrånvänt och drömmande. Men vi har fått ett hopp, grundat i vår tro på Kristi himmelsfärd. Det är först när människan ser sitt himmelska mål, som hon också kan leva rätt på jorden och få hjälp i de lidanden och motgångar som obönhörligt möter. Utan detta hopp går den mänskliga ekvationen inte ihop. Det är med detta mål i sikte som människan kan förbli ödmjuk i framgången och stå fast i motgången. Hon vet att det bara är ett steg mellan henne och döden. Hoppet tar inte bort lidandet, men ger det riktiga proportioner. Aposteln säger: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”. De bästa vittnena om hoppet är martyrerna. Leo den store säger att ”inget kunde förskräcka dem, varken bojor, fängelse, landsflykt, svält, brand eller bett av vilda djur”.
Låt oss be om tillväxt i hoppet.[3] Hos den som ångrar och sörjer över sitt kalla och ljumma hjärta väcks ett hopp. För den som vänder om i bot och bön blir det himmelsfärd i miniatyr. Att gå till bikt är att fira himmelsfärd. I enlighet med Herrens löfte: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” I hjärtat måste vi göra det dagligen. Den alltigenom ödmjuke slås inte ner av något, han är redan i himlen.
Vi firar eukaristi för att stärkas i hoppet. Den som hoppas har redan del i det han hoppas på, delaktig i den förhärligade Herrens kropp och blod. Över offergåvorna i dagens mässa ber vi: ”Låt detta möte mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud”.
Låt oss prisa Herren som givit oss detta hopp!
Amen.
[1] Inskott för denna dag i första eukaristiska bönen.
[2] Prefation för denna dag.
[3] I början av bönboken Oremus finner man böner om de gudomliga dygderna, bland dem om hopp.
”Gud, jag sätter mitt hopp till dig. Genom Jesu liv, död och uppståndelse har du förnyat världen, och du skall en gång fullända den. Därför har mitt liv en mening och ett mål. Du håller vad du lovat, därför hoppas jag på förlåtelse och evigt liv, för mig och alla människor. Hjälp mig att alltmer leva av detta hopp.”