– Apg 11:19-26 Ps 87 Joh 10:22-30 –

”… låt oss som firar påsk hämta befriande glädje ur Herrens upp­stån­del­se”. (kollektbönen)

Påskens evangelium passerar gränser både utåt, geogra­fiskt och et­niskt, och inåt, djupare in i människans innersta.  

I Antiochia börjar man predika också för icke-judar. Ryktet når Je­­rusa­lem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Barnabas bekräftar det som ett nådens verk.

Redan Psaltaren har sjungit om detta. ”Rahav och Babylonien skall jag nämna bland mina bekännare, liksom Filisteen, Tyros och Kush”.

Profeten visste att Sions gränser skulle vidgas ut­över de judiska. ”Även om dem (=hed­ningar­na) skall det heta: ’Där (i Sion) är de alla föd­da'”. Den katolska kyrkan skymtar fram.

Påskens tro öppnar dörren till Jesu hemlighet, enhe­ten mellan ho­­­nom och Fadern. ”Jag och Fadern är ett.”

Genom tron och dopet får vi tillträde till den enheten. Sonen gör sin Fa­der till vår Fader, ”min Fader och er Fader”. Evangeliet öppnar barna­skapets källa i människans innersta.

Kyrkan påminner oss om det genom att låta den eukaristiska bö­nen fortsät­ta i bönen Fader vår.

Tilltalet ”Fader” är inte självklart. ”På Frälsarens befallning och vägled­da av hans gudomliga un­der­vis­ning vågar vi säga: Fader vår…”. Eu­ka­ristin ger förnyad tillgång till dopets källa.

Aposteln uppmanar de troende: ”Var alltid glada!” Det skulle han inte sä­ga om glädje bara vore en känsla.

När glädjen sinar har vi lockats av källor som snart tar slut eller rentav är giftiga. Vi behöver åter upptäcka den källa som aldrig sinar.

”Må påskens mysterium vara källan till vår glädje.” (bönen över offer­gå­vorna)