– Apg 5:27-33 Ps 34:2,9,17-20 Joh 3:31-36 –

”Den som tror på Sonen har evigt liv.”

Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet.

Oftast tänker vi det eviga livet som något futuralt, något på andra sidan döden. För den fjärde evangelisten börjar det eviga livet redan här och nu. De yttersta tingen, dom, död och liv, avgöras redan här, i mötet med evangeliet.

Vi hörde det i gårdagens mässa: ”Den som tror på Sonen blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd”.

Samma ”föregripande” hör vi i dagens avsnitt: ”Den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom”.

En liknande insikt formuleras av Petrus och apostlarna när de för­hörs av över­steprästerna: ”Man måste lyda Gud mer än människor”.

Samma grundregel gäl­ler i det egna samvetet. Ur de oordnade käns­lorna måste män­ni­skan lyssna fram och lära sig känna igen san­­­ningen. San­ning­ens röst är klar och tyd­lig, även om den är lågmäld.   

Något i människan känner igen sanningens röst. ”De som är av San­ning­en hör min röst”, säger Jesus. Samma röst talar både i evangeliet och i samve­tet. Den talar ”redan nu”, i dagliga vardagsfrågor.

Den högmodige lyssnar gärna till egenviljans röst. I värsta fall blir han lika ”ursinnig” på sanningen som rådsmed­lem­mar­­­na blev ursinniga på apostlarna. Reaktionen har sin rot i det egna hjärtat.

Den ödmjuke vill lära känna sanningen om sig själv. Han vet att källan till upprördhet och nedstämdhet finns i det egna hjärtat.

Den ödmjuke får smaka Herrens närhet. ”Herren är nära dem som har ett ödmjukt och förkrossat hjärta”.

De oordnade känslorna förlorar sin makt över honom. Den ödmjuke ly­der Gud mer än människor. Frid, frihet och glädje tar över.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.”