– Apg 4:32-37 Ps 93:1-2,5 Joh 3:7b-15 –

”De var ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.”

Så beskriver Lukas den första kristna församlingen, frukten av Kristi uppstån­delse och av den helige Andes gåva.

Inte bara den en­skilde, utan också gemenskapen föds på nytt genom den he­lige Ande.

”Var inte förvånad”, säger Jesus till Nikodemos, och jämför An­den med vin­den som blåser vart den vill. Mänskliga ob­serva­tio­ner kan inte se varifrån den kom­­­mer eller vart den far.

Det man såg var att de troende ställde alla sina ägodelar och ta­langer till ge­menskapens disposition.

Vi vet hur sträng Benedictus är mot all slags ”privategendom”. Inte ens en duktig hant­verkare får utveckla en privat och egen ”nisch”.

Andens verk känns igen på doften. Man märker vilken glädje det sprider när de egna gåvorna ställs i ge­menskapens tjänst. Medan avun­den sprider dålig lukt. Den måste sättas på svältkost.

När jag i stället för att fångas av avundsjuka tackar för de and­ras gåvor gör jag en upptäckt.  De andras gåvor är också mi­na. Vi till­hör ju samma kropp. Foten kan säga: ’Se, vilken fin hand jag har’.

Den avundsjuke blir allt fattigare. Den som ersätter e­gen­­kärlek med kärlek till det gemensamma blir allt rikare.

I den heliga eukaristin förenar vi oss med Kristi överlåtelse och offer, som också är en gåva till alla och envar.

Vi upptäcker gemenskapens rikedom och smakar dess glädje, både i den kon­kreta församling/gemenskap jag tillhör, och i den stora Kyrkan över alla grän­ser och tider, ”de heligas ge­menskap”, communio sanctorum.

”De var ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.”