SKÄRTORSDAGEN

2 Mos 12:1-8,11-14 Ps 116:12-13,15-18 1 Kor 11:23-26  Joh 13:1-15

Att älska ända till slutet

Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han, genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse för att betjäna den, för att rena de ore­na, ge kraft åt de trötta, trösta de bedrövade, ge liv åt de döds­dömda och föra dem till målet.

Lärjungarna förstår inte och Petrus reagerar häftigt. ”Aldrig någonsin skall du tvätta mi­na föt­ter”. Det är samma reaktion som när Petrus vill hindra Jesus att gå lidandets väg. Det är samme Petrus som tror sig kunna ge sitt liv för den Herre som kallat honom. Som om det bara vore att kavla upp ärmarna. Modet sviker honom och han för­nekar sin Herre. Jesus säger till den för­virrade Petrus: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men se­nare skall du fatta det.”

Fottvagningen liknar den heliga eukaristin, som Jesus ger sin kyrka denna kväll. Da­gens hög­tid kallas ”kalkens födelsedag”. Evan­ge­lis­ten Johannes berättar om fottvag­ning­en på det ställe där de andra evangelis­terna be­rättar hur eukaris­tin instiftas. De båda hand­lingarna belyser och för­klarar var­an­d­ra. Också i eukaristin böjer sig Je­sus ner och betjänar sina lärjungar. Han böjer sig så djupt att han ger sig själv, sin kropp och sitt blod, som mat och dryck. Han ger sin kyrka den gåva, utan vilken hon var­ken kan leva eller nå sitt mål. 

I fottvagningen får apostlarna ett uppdrag av Je­sus: ”för att ni skall göra som jag har gjort för er”. När eukaristin instiftas får de också uppdra­g och fullmakt att göra det Je­sus gjor­de: ”gör detta till min åminnelse”. Skär­torsdagen är där­för också prästäm­be­tets dag. I oljevig­ningsmäs­san, som hos oss firades i tisdags i stiftets domkyrka, invigs inte bara de heliga ol­jor­na. I samma mässa förnyar präs­ter­na också sina löf­ten som tjänare till des­sa mys­te­rier.

Samma mönster finns redan i fottvagningen. Där ges uppdraget att tvätta varand­ras fötter och bära var­andras bördor. Den helige Benedictus hänvisar till detta när han talar om hur gäster skall tas emot i klost­ret, eller hur bröderna skall bära varandras svagheter med största tå­la­­mod. En kyrkofader sä­ger: ”När vi förlåter var­andras synder, tvättar vi var­andras föt­ter”.

Vi skall snart sjunga om det nya budet: ”Älska varandra så som jag har älskat er”. Kär­leksbu­det finns redan i Gamla Testamentet, och varje män­niskas samvete anar dess san­ning. Ändå når det först i Jesus sin fullbordan. I kär­leksbudet skymtar också den stör­sta gå­van. Psykologin bekräf­tar att endast den kan älska, som själv vet sig vara älskad. En­dast den kan älska sin nästa som själv låter sig älskas av Je­sus. ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen ge­menskap med mig”, säger Jesus till Petrus. Snart skall han säga: ”U­tan mig kan ni ingen­ting göra.” Om eukaristin säger Jesus något liknande: ”Om ni inte äter mitt kött och dricker mitt blod äger ni inte livet”. Men genom gemenskapen med Je­sus för­vandlas allt. Apos­teln kan sä­ga: ”allt för­mår jag i ho­nom som ger mig kraft”. Kärle­kens käl­la sinar aldrig. Den rann fram ur Jesu sida på kor­set och fortsätter att rinna in i oss genom den heliga eukaristin.  

Det Kristus har gjort för oss på korset, gör han på nytt i den heliga eukaristin. Han äls­kar oss intill slutet. Ordet ”slutet” (grek. telos) betyder snarast ”målet”. Men ordet betyder också den kraft som likt en magnet drar människan till hennes mål. Hon bär denna ”drag­ning” i sitt innersta. Hon är skapad till Guds avbild, men ock­­så till hans lik­het. Avbil­dens

”mål” är att bli lik Gud, som är kärlek. Människan är kallad att fyllas av och åter­spegla hans kärlek. Det är därför Jesus säger: ”Var fullkomliga, som er fader i himlen är fullkom­lig”. Det vore ju helt omöjligt om inte Gud sänt sin Son, hans fullkomliga avbild, för att ge oss del av den gudomliga kärleken, som fullbordar våra liv. Därför säger Jesus: ”Den som förblir i mig bär rik frukt”. Eukaristin fullbordas när vi är be­red­da att göra de goda gärning­ar han har berett åt oss. Det betyder inte att vi måste vara mo­raliskt per­fekta. Vi faller och reser oss igen. Men vi är på väg och vi glömmer inte målet. För Petrus innebar sveket en djupare kännedom om den egna svag­heten. Det förstod han först efter uppståndelsen. Då hade han också förstått varför Jesus måste ge sitt liv för honom. Nå­got nytt växte fram. Hans gamla och själviska ”jag” hade dött.

Vår Herre älskade oss ”till slutet”. I den kärleken lever vi och ser målet för det egna li­vet, ständigt på nytt benådade av den kärlek som älskade oss för att vi skall förvand­las ”av honom och genom honom och till honom” och så fullborda våra liv.

     Låt oss jubla och tacka Herren för hans överflödande eukaristiska gåva!   

Amen.