Kortpredikan

– Hes 37:21-28 Jer 31:10-12b,13 (resp.psalm) Joh 11:45-56 –

Översteprästen Kajafas ”talar inte av sig själv. Han talade profetiskt”. Gud låter denne skrupel­frie realpo­liti­ker uttrycka den gudomliga pla­nen. Och inte bara uttrycka. Kaja­fas blir red­ska­pet för att planen ge­nomförs.

”Jesus skulle dö för folket, och inte ba­ra för folket, utan också för att Guds sking­­ra­de barn skulle sam­las och bli till ett”.

Gud tar Kajafas politiska plan i sin tjänst för att genomfö­ra sin gudomli­ga plan.  

Redan profeten Hesekiel hade sagt det. Han ingöt hopp i de för­skingra­de och uppgivna i Babylon. De bortförda skall förenas och åter få bo i sitt land under en och samma herde.

Det kunde bara en profet säga. Han kan inte själv ha förstått in­ne­bör­­den.

Allting försonas och nyskapas i Kristus. Det är det vi skall fira den kom­mande veckan.

Den stora och kosmiska planen gäller också på ”mi­kroplanet”, i det lilla, i det dagliga livet med oss själva och tillsammans under vår korta stund på jor­den.

Hela tillvaron är sedan dess påskpräglad. Det må se­dan gäl­la nå­got av de krig som pågår eller vårt konkreta liv tillsammans och med oss själva, in­te minst när fi­enden försöker splittra och förvränga med sina lögner. Han vill få oss att förtvivla.

Med våra liv som insats är vi kallade att vittna om detta nya liv, livet i Kristus. Till exempel att bära både egna och var­andras kropps­­liga och moraliska svag­heter med största tåla­mod. Vilket är mera värt än att in­ta en stad. Hemligheten är att göra det ”för Kristus”, som Benedictus säger.

Eukaristin ger oss nåden att göra det med hans kraft. För att upp­täc­ka att han är med oss alla dagar.

Förenade med honom förkunnar vi hans död och bekänner hans upp­ståndelse i allt.