Jer 31:31-34 Ps 51:3-4,12-15 Heb 5:7-9  Joh 12:20-33

Påsk redan i naturen

Påsken närmar sig. Vi märker det i dagens läsningar. Vår moder, kyrkan, vill gö­ra oss beredda att fira påsk med renade och vidgade hjärtan.

    Jesus använder en bild från naturen för att förklara påskens hemlighet. Han talar om vete­kor­net som faller i jorden och dör, men som därigenom bär mångfaldig frukt. Om kornet inte faller i jorden för att dö, förblir det ett ensamt korn. Men när det ”off­ras” och dör bär det frukt i många nya korn. Redan naturen tycks känna något av pås­­­kens hemlighet. Men Jesu död går utöver naturens lagar. Vetekornet har ingen egen vilja, men Jesus bejakar själv vetekornets väg. Han berö­vas inte sitt liv, han ger det. ”Just för denna stund har jag kom­mit.” I Getsemane bejakar han Fa­derns plan:

”Låt din vil­ja ske, inte min.” På korset ska han säga: ”Fa­der, i dina händer överlåter jag min an­de.” Offret är inget självändamål. Han dricker död, för att vi skall dricka liv.

”Jag har kom­mit för att de ska ha liv och liv i överflöd.”

Varför denna ”omväg”? Varför kunde han inte bara ge mer och mer av det nya liv som skymtar fram i det första skedet av hans liv, när han mät­tar hungran­de, upp­rättar betryckta, botar sjuka och uppväcker döda? Var­för måste Jesus dö för att ge oss li­vet? Det är ju det svårbegrip­liga och anstötliga korset som blivit det kristna tecknet.

Till en viss gräns kan vi förstå vetekornets lag för det mänskliga livet. Ska männi­skan uppnå ett mål krä­ver det oftast arbete, möda och självdisciplin. Lägger männi­skan händerna i knät tar de lägre krafterna över. Tätar hon inte läck­orna i ta­ket, reg­nar det in och huset förstörs. Det som behövs är lite beslutsamhet, säger Teresa av Avila. Benedictus vill uppmuntra den nye och räddhå­ga­de brodern i klostret. ”Även om rimliga skäl skulle kräva litet stränghet för att utrota fel och be­vara kärle­ken, så fly då inte genast i skräck och bävan bort från frälsning­ens väg, som i början mås­te vara smal.” Så antyder han vetekornets frukt: ”Fram­skri­der man på denna livs­väg och i tron, vidgar sig hjärtat, och man löper Guds buds väg i kärle­kens out­säg­liga sötma.” Det är vetekornets sötma.

    Den som ser livet som ett individuellt projekt blir förr eller senare be­sviken. Men, och det är det förvånande och glädjande, när hon be­jakar att vi är här på jorden för att älska vår nästa och tjäna var­andra, då rinner glädjen till. En vetekornets kraft, som får hjärtat att vidga sig. Våra med­människor för­vandlas från konkurrenter till brö­der och systrar. Be­­nedictus talar om den goda iver som har sin glädje i att överbjuda den andre i tjänst och lyd­nad. Det är saligare att ge än att få. Den som visar barmhärtig­het får barmhärtighet, som en gratis gåva.

    Ett annat exempel är när människan har trampat fel, när hon har syndat. Det räc­ker ju inte med att ruska på huvudet, glömma bort och skynda vidare. Ånger, bekän­nel­se och bot­gör­ing kan kännas olustigt och förnedrande, men det är en väg till liv, en slags död för den som syndade. Den människan som syndade måste dö. Som ve­te­kornet. Det avgörande är ång­ern. Ångern vill ha synden ogjord. Jag sörjer över att jag syndade. Ge­nom uppriktig ånger sker något i människans hjärta. Det ”jag” som syn­dade ”dör”. Syndaren finns inte mer. När förlåtelsen ges finns en jordmån som får en ny människa att växa fram, förlåten och upprättad. Som när vetekornet dör och nå­got nytt börjar växa upp. Det blir uppståndelse och påsk i hjär­tat. Att göra bot är vägen till glädje och nytt liv.

Ännu ett exempel på vetekornets hemlighet är reaktionen på orätt­visor och förtret­ligheter från vår nästa. Den spontana reaktionen hos den oomvända människan är att ge igen eller kräva sin rätt – eller att lagra orättvisan i hjärtat och bli bitter. Det kan finnas skäl att re­da ut en konflikt och förhindra att man blir en vindflöjel, men den av­görande kampen är en annan: Att öva tålamod och saktmod i hjärtat, att säga ja till det orättvisa och plågsamma, men göra det i Kristi fot­spår, han som frivilligt gick kor­sets väg. Hans väg i vår och vår väg i hans. Vi övar oss i det när vi ber den smärtori­ka Rosen­kransen eller går en Kors­väg och förenar det som drabbat oss med det som drabbade honom. Något händer. Det blir påsk i hjärtat för den som avvisar hämnd­lyst­­na­den, lusten att vredgas och att ta rätten i egna händer. Benedictus uttrycker det med ett citat av aposteln: ”I allt det­ta segrar vi för hans skull som har äls­kat oss”. Ig­na­tios av An­tio­kia säger: ”Jag be­hö­ver saktmod, då förlorar världens furste sin kraft.”

Vi kunde fortsätta genom livets alla situationer och upptäcka vetekornets lag över­allt. Till slut i konsten att dö i Kristi efterföljd, i tro på hans död för oss. I den ”lagen” är fienden besegrad, också dödens makt. ”Jag överlåter mig åt dig. Vad som än hän­der tackar jag dig”, ber Charles de Foucauld, när han dör ensam i öde trakter. En död som bar frukt. ”Jag dör inte, jag går in i livet”, säger den lilla Teresa. Ve­te­kornets lag rym­mer kraften från Kristi kors. Vetekornets lag är inte målet, men vä­gen till målet, friheten, påsken och glädjen.

Kristi kors har en magnetisk kraft. Jesus säger det: ”När jag har blivit upp­höjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Upphöjelsen på korset föregriper uppståndel­se och himmelsfärd. Den som låter sig dras till korset låter sig dras in i ett nytt liv. Vi har ju dött och uppstått med Kristus i dopet. Här fullbordas det.

Kristi överlåtelse och upphöjelse på korset fortsätter att ge liv. Tydligast ser vi det i den heliga eu­karis­tin. Hans offer på korset enligt vetekornets lag, blir närvarande och frambärs på kyrkans alta­re. Hans offer bär frukt. ”Han mättar dig med bästa vete”, sjunger psalmis­ten. Je­sus kallar det ett levande bröd. ”Brödet jag ska ge är mitt kött, jag ger det för att världen ska leva.”

Låt oss bereda oss för en uppriktig påskbikt. Låt oss med ”den andliga längtans glädje kan se fram mot den heliga påsken.”

    Amen.